Hahahaha, jag skrattar varje gång.
Men har ni någonsin tänkt på att skämten i barnfilmer knappast är för barn. Jag menar vilken femåring hade fattat det här? Jag hade knappt fattat det som tolvåring. Men det finns en viss tjusning över att se gamla dreamworks- och disneyfilmer igen, för nu förstår man skämten. Man skrattar inte bara när någon fiser, ramlar eller tappar alla tusen tallrikar i golvet utan man skrattar åt det som sägs också. Det känns väl bra? Vuxenpoäng skulle jag vilja säga!