Imorgon vid det här laget sitter jag på bussen hem till Sverige. Märklig känsla och känslorna är så väldigt blandade. Egentligen skulle jag stannat i Oslo en vecka till men eftersom livet tog en oväntad vändning bestämde jag mig för att boka en ny hembiljett för att kunna vara med på begravningen. Att åka hem för en begravning är ju inte roligaste orsaken direkt, det känns väldigt tungt faktiskt. Även om livet har rullat på och jag har haft riktigt roligt senaste tiden så går det inte en dag utan att jag tänker på Zeyna och den där klumpen i hjärtat finns kvar, konstant. Dock känns det fortfarande väldigt overkligt och jag tror att verkligheten kommer skölja över mig väl hemma. Det är inte heller något jag ser fram emot men å andra sidan ska det bli så himla härligt att få återse alla nära och kära. Att få komma hem till bekvämligheter som ordentlig mat, städat hus och min garderob känns himmelskt. Samtidigt så vet jag att jag kommer sakna Oslo. Jag kommer sakna kollektivet. Jag kommer sakna Ingrid och alla våra äventyr. Denna texten blev ganska rörig och fram och tillbaka men det är sådan jag är just nu. När någon frågar hur jag mår blir jag oftast tyst en stund för jag vet helt ärligt inte hur jag mår. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen, om jag borde skratta eller gråta. Och jag skriver inte det här för att få medlidande utan mest för att försöka förklara hur jag känner mig för tillfället. Förklara varför jag kan verka frånvarande, ointresserad eller varför jag kanske inte svarar på frågan "hur mår du?". Även om jag inte riktigt vet hur jag ska känna för morgondagens hemfärd så vet jag att en hemfärd troligtvis är det jag behöver som mest.