Livet ter sig så himla märkligt ibland. Nu sitter jag på en buss upp till Oslo med någon jag träffade för första gången för ca 4 månader sedan på Oslo bussterminal. Vi var båda då bosatta i Oslo för en tid, gemensamma vänner och från samma del av landet. Konstigt att det var just i Oslo som våra vägar skulle korsas och ibland är det just sådana saker som får mig att tro att det finns en mening med allt ändå. Från den där kvällen på bussterminalen har vi liksom hängt ihop. Vi blev kolleger och när våra andra vänner lämnat Norge hade vi bara varandra att luta oss mot. Det var Ingrid och jag mot världen. Nu sitter vi här bredvid varandra påväg tillbaka och det känns så himla självklart, som om vi känt varandra sen barnsben och kan namnen på varandras första husdjur och förälskelser.