Jag är en såndär som drömmer, hela tiden och överallt. På bussen genom stan, under föreläsningen, på väg till skolan eller i sängen en lång söndagsmorgon. Jag kan skapa en lång monolog i mitt huvud som början på en bok, jag avslutar den aldrig. Jag kan spela upp ett helt scenario framför mig om hur jag lever mitt liv någon helt annanstans. Jag ser ofta mitt liv som från ovan, hur det hade kunnat vara en scen ur en film. Jag väljer mitt soundtrack och klär mig i något som jag för stunden känner reflekterar vem jag är. Jag komponerar ihop ord och försöker uttrycka mig. Jag knäpper bilder på människor och meningslösa ting, försöker återge världen så som jag ser den. Jag vill minnas allt. Livrädd för att glömma. Jag drömmer och romantiserar. Jag vill kunna se något vackert i varje tillfälle. Hur tepåsen sakta sprider en röd färg i det varma vattnet, hur det rycker i dina mungipor när jag ger dig en komplimang, hur en liten pojke på tåget ber sin mamma förklara allt som svischar förbi utanför, hur solen får ett speciellt ljus på hösten och hur någon plötsligt brister ut i ett innerligt genuint skratt. Jag är en såndär som drömmer, reflekterar och tänker. Alldeles för mycket och ibland inte alls. Vissa stunder bara är och det är bra så. Vissa stunder får aldrig ta slut men det gör dem ändå och vissa stunder får gärna skynda på fast det gör dem inte ändå. Jag är en såndär som vill kunna samla ihop mitt liv i mina armar, greppa det, sätta fingret på det och försöka skildra det i ord men det går aldrig. För ingenting är absolut. Allt har en vinkel, perspektiv. färgskalor och det går endast att känna in allt det där i stunden. Där och då. Men jag är en såndär som drömmer, hela tiden och överallt.