Julafton. Denna dag. Det började som en helt vanlig dag numera, mamma kom hem från friskis och jag dukade fram frukost. Mamma konstaterade att det här är en dag som alla andra, bara att den är mer koncentrerad. Den nästan darrar, sa hon. Och det stämde. Men det blev först påtagligt att det var julafton och att det inte var som alla andra jular när vi packade in oss och klapparna i bilen. Med oss menar jag, mamma och jag. Där satt vi, bara vi. Redo att åka. Det kändes konstigt, tomt, märkligt adjektiven är många men knappast positiva kring känslorna där i bilen. Det blev så väldigt tydligt att ingenting är som vanligt. När alla var samlade började mormor med att tända ett ljus för Ben innan vi högg in på det traditionella julbordet. Ljuset satt i en ljusstake som Ben gjort i slöjden och sedan gett till mormor. Vi grät allihop. Han skulle ju vara här och äta upp alla prinskorvarna som alla andra år. Kvällen gick och vi fick skratta också. Men hela tiden den där tomheten, saknaden, frånvaron. Han var inte där och delade ut klapparna med småkusinerna, hans namn stod inte på ett enda paket, det fanns ingen trisslott för honom i år. Hela tiden påmind, han är inte här. Pappa var inte heller med. Denna dag bestod egentligen av två sorger. Bröllopsbilderna hängde med de andra bilderna på väggarna där också Ben finns med, de vittnar numera om en tid som inte längre finns. En tid som känns så nära och ändå så långt bort. Vi packade in oss i bilen för att åka hem igen, mamma och jag. Där satt vi, bara vi.