Jag skrev tenta idag det gick inte alls bra. Jag frös konstant i den stora tråkiga salen och tentamenshäftet med frågorna tog aldrig slut. Jag började tänka på Ben. Tänkte på den där gången för längesen då vi bakat chokladbollar och blandat saft i en petflaska, cyklat till den gamla skolan en bit bort där vi spelat fotboll och haft picknick. Bara han och jag. Det är bara jag som kan komma ihåg de där sakerna nu, det är jag som måste minnas för oss båda. Jag försökte koncentrera mig ytterligare på tentan men det var lönlöst. Efter fem timmar var paniken så påtaglig att jag helt enkelt inte orkade mer. Jag lämnade in tenta-häftet som aldrig tog slut och cyklade allt vad benen hade hem. Gråten bubblade i ögonen. Benen trampade och trampade, nästan som om Ben skulle sitta där hemma och vänta på mig. Det gjorde han inte. Jag slängde mig på sängen och bara grät. Grät och grät. Han fattas mig så otroligt mycket. Jag vill inte försöka längre, jag vill inte försöka göra saker, skriva tentor, plugga, umgås. Varför ska jag göra det när inget hjälper. Inget får honom tillbaka, jag orkar inte mer.