Jag kommer på mig själv med att försöka kompromissa med livet. Han kunde väl få vara kvar hos oss ett tag till, han kunde väl få hinna ta studenten. Varför skulle det just vara en lastbil på vägen? Varför kunde inte Ben få vara en av alla dem som faktiskt klarar sig? Han kunde väl ha änglavakt som i alla andra historier en hör.

Jag kan väl åtminstone få ringa honom.

 Men livet ger mig inga kompromisser.

Jag tror inte jag hade nöjt mig med några kompromisser. Jag vill ha Ben här, alltid. Men det är frustrationen över maktlösheten som letar efter ett sätt, ett kryphål. Jag vill inte acceptera livets villkor. Det finns ingen rättvisa i dem.