Jag tror att jag lever i någon slags förnekelse. Det kan ju bara inte vara så att han aldrig kommer tillbaka. Alltså han kommer ju komma hem, så småningom. Det kan inte vara så att jag aldrig får se honom igen eller höra hans skratt. Det finns ju inte. Det är bara att hålla ut, han kommer tillbaka. Någon gång. Så måste det vara. Allt löser sig ju, allt brukar fixa sig. Det har blivit något fel. Det är bara att vänta. Han kommer. Det måste han göra.