Jag tänker många gånger tillbaka på tiden då jag reste. Den utopi som jag då levde i. Omringad av vänner på de mest fantastiska platser. Att just jag vunnit livets lotteri och fått möjligheten att resa till andra sidan jorden utan någon direkt större ansträngning. Jag hade möjligheten att spendera pengar i tre månader i Asien utan att knappt ens skämmas. Jag tänkte många gånger på det där, hur lyckligt lottad jag var, och att jag dessutom hade en familj som stod med öppna armar och bara väntade på att jag skulle komma hem. En kärleksfull familj i ett stort hem. Jag tänker ofta på min längtan hem till dem där på slutet av resan. Hur jag såg fram emot den där dagen då jag skulle få komma hem igen, borta bra men hemma var ju faktiskt bäst. Det var ännu en sak som jag var så otroligt tacksam över där på andra sidan klotet, att hemma faktiskt är bäst. Att vi har det så otroligt bra i Sverige, trots stundvis hemskt klimat, och att jag dessutom hade en fantastisk familj. Jag skrev med min bror och avslöjade att jag skulle komma hem tidigare, han såg också fram emot min hemkomst. Så kom dagen då han och hans dåvarande flickvän hämtade mig tidigt på morgonen på Höörs kalla station. De hade fått gå upp orimligt tidigt för att köra en lång väg i ens ärende att hämta mig. Mamma och pappa visste inget, de hade bara fått order om att ordna en rejäl drömmig frukost. Och det var den. Huset var fullt av glädje och kärlek när jag kom in genom dörren och jag omfamnades av både stämningen och mina föräldrar. Min bror sken som en tupp, han hade fixat det här.

Sen vände det. Inget av det där som jag nyss målade upp finns längre kvar. Jag har inte skrivit om det som hände i min familj i somras. Det som slog bort marken under våra fötter. Dels för att vissa saker är privata och dels för att jag inte velat trampa på någons tå, jag har inte velat smutskasta någon, inte velat ge andra anledningar att inte tycka om mina föräldrar. I början av juli släppte pappa en bomb, han hade fått känslor för en annan kvinna och bestämt sig för att lämna mamma, oss. Jag vet att separationer har blivit något av en norm och att en är ute på hal is när en börjar prata om att de kan göra skada. Jag kan bara utgå ifrån den jag själv upplevt och utan att trampa på någon annans tå vill jag påstå att den gjorde skada. Den här separationen gjorde och gör fortfarande ont. Den var dramatisk och traumatisk och allt annat än lätt att hantera för någon utav oss.

När pappa ringde mig den där jävla dagen som aldrig skulle fått lov att existera, hade vi nästan inte haft någon kontakt alls de senaste månaderna på grund av hans beslut att lämna oss. För det var så jag såg på det, det var så konsekvensen av det hela blev för mig, att han lämnat oss. Även om han såg det som att han endast lämnade relationen med mamma. Jag hade tre missade samtal innan jag bestämde mig för att ringa tillbaka den där jävla dagen och magkänslan var inte bra. Något hade hänt.

”…FINNS HAN INTE MER?!?!?”
” Nää.…”

Om marken slogs bort under våra fötter i somras så gick hela jorden under den här gången. Min lillebror, min enda bror, mitt enda syskon, hade omkommit i en bilolycka. Den där jävla dagen.

Jag känner mig som en hund vars svans någon ryckt bort, jag vet inte ens hur jag håller balansen längre. Allt det där som jag längtat hem till på andra sidan planeten har ryckts ifrån mig. Jag har ingen familj längre. Den familj som jag känt till, det som jag kallat för familj – finns inte längre. Och jag har inte ens kvar min bror att dela det med. Han som var min andra hälft, han som jag delade blod med, hörde ihop med. Jag klarar knappt av att göra något längre. Allt skrämmer mig. Allting känns läskigt och bara en sådan grej som att gå till affären känns som att bestiga ett berg.  Jag är vilsen i alla situationer. Jag har aldrig varit så förut, saker och ting har sällan skrämt mig men hur är en hund utan svans? Hur är jag Hanna utan det som jag kallat familj, det som jag har älskat så.

Framförallt, hur är jag Hanna utan Ben?