Igårkväll tänkte jag på annat, jag skrattade och jag levde litegrann. Det fick jag betala för idag, tio gånger om. Sorgen kom över mig redan i drömmen och när jag vaknade tog den över hela min existens sådär som den gör emellanåt. Jag tog bilen genom höstrusket från Lund till min familj på landet och jag grät hysteriskt hela vägen dit. Jag tjöt och jag snorade och tårarna blötte ner både kinder och halsduk. Jag saknar min bror så fruktansvärt mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Vi har alltid varit Hannaben, folk har sagt våra namn i ett andetag ungefär som ett dubbelnamn. Som om vi hörde ihop och nu vet jag inte hur jag ska vara Hanna utan Ben. Min absoluta favoritperson, no doubts, har alltid varit han. Vi har hängt ihop han och jag, storasyster lillebror. Vi har inte haft samma umgängeskrets eller samma intressen, vi var bra på olika saker och vi var dåliga på olika saker. Men det var just det som gjorde det, vi konkurrerade aldrig. Vi skrattade åt samma saker, vi drev med våra föräldrar, tittade på alldeles för många dåliga youtube-klipp. Vi kunde hänga upp oss på en liten liten sak och göra världens grej av det, skratta sådär så vi fick magont. Jag minns en gång då vi var i vårt esse och mamma blev arg "nu får det räcka! lugna ner er!" men egentligen var hon mest avis på att vi hade så roligt och så länge utan att hon egentligen förstod det roliga. Vi hade vår chargong han och jag. Vi delade så mycket mer än bara vår humor såklart, vi var ju syskon. Och idag saknar jag det där så mycket att det river i mig, vänder ut och in på mig. Idag har sorgen tagit över hela min existens men så länge han finns kvar i mitt minne och hjärta så kommer jag alltid vara Hannaben.