Igår hade vi varit tillsammans i ett och ett halvt år. Det är en ganska lång tid. Vi båda kunde konstatera att det går att dela in vårt förhållande i fyra epoker. Första epoken - nykära och osäkra innan han reste. Andra epoken - ett halvårs distans på varsin sida av jorden fyllt av saknad och brusiga skypesamtal. Tredje epoken - försommar hemma och äntligen tillsammans, det fanns inga större bekymmer än att han jobbade kontorstider och jag obekväma tider. Fjärde epoken - när allt som inte fick hända hände i mitt liv, fler tårar än stjärnor på himlavalvet.

Jag kan inte säga att det har varit lätt eller ens självklart alltid. Det har varit en kamp precis som allt annat det senaste halvåret. Jag skulle utan tvekan kunna påstå att det varit den värsta tiden i mitt liv, men han har funnits där. Han har hållt sina armar runt mig när tårarna forsat. Han har andats lugnt i mitt öra när paniken tagit över fullständigt. Han har gjort mig sällskap när jag känt mig som ensammast i världen. Han är den som alltid ställt upp. Vi har inte alltid förstått varandra. Vi har stundvis varit trötta på varandra, utslitna av obegripliga omständigheter och hårt plugg. Vi har bråkat och tjafsat. Men vi har alltid hittat tillbaka till varandra och aldrig somnat ovänner. Han är min allra bästa vän och jag älskar honom så.