Jag försöker hänga med. Jag försöker vara en fungerande samhällsmedborgare. En fungerande vän. Flickvän. Dotter. Jag försöker. Ibland lyckas jag, och ganska ofta misslyckas jag. Jag fungerar ju inte, så är det. Men jag tycker inte heller om tanken på att vara en belastning. Jag försöker att kräva så lite som möjligt. Jag försöker att hålla modet uppe. Jag försöker visa på att jag har en klämparglöd. För jag lär ju ha förbrukat min dos av "det är inte bra"-svar på hälsningsfrasen som jag hatar mest av alla. Folk tröttnar om jag aldrig säger något positivt. Och om ingen frågar så tänker jag att jag inte heller bör belasta någon med att själv inleda en konversation om mina bekymmer. Det blir så jobbigt när människor obekvämt inte vet vad de ska svara och jag obekvämt inte vet vad jag ska säga. Mitt liv är ju lite av en party pooper. Ibland känns det också som att jag förväntas fungera nu, att det som hänt inte längre borde påverkar mig i varenda liten minut. Men det gör ju det. Jag är fortfarande mentalt trött nästan hela tiden. Har en koncentrationsförmåga som sjunkit below average och brottas konstant med känslan av total jävla meningslöshet. Och jag vet inte om det är jag själv som inbillar mig dessa förväntningar från omgivingen i mitt huvud eller om de faktiskt finns där, det är svårt att säga. Men det känns som att det finns en förväntan på hur en ska vara hela tiden, oavsett vad en människa bär på så finns det förväntningar. En förväntan kring när en ska vara ledsen, när en ska vara glad, när en får lov att prata eller när en ska vara tyst. Det finns sociala koder och en socialt accepterad norm, gällande precis allt.

Idag som så många andra dagar var jag och mamma ute i skogen och gick. Naturen är en fantastisk tillgång. Den är så kravslös. Det finns inte en enda förväntan på mig. Den bara är där och den är vacker. Den tillåter mig att vandra bland träden utan minsta lilla krav på gengäld. Naturen är inte beroende av mig, den bryr sig inte ens om att jag är där. Naturen har sin egen gång och jag får lov att bara finnas till. Andas. Jag kan sörja där precis hur jag känner för. Jag kan tänka fritt. Jag kan vara hursomhelst, för det finns inga sociala koder och förväntingar. Det är inget av träden som blir obekväma, fåglarna kommer inte sluta sjunga. Jag behöver inte ens försöka fungera.