Ska det verkligen vara såhär nu? För evigt? Jag väntar fortfarande på att du ska komma in genom ytterdörren, slänga träningsväskan på golvet och rota efter kvarg i kylen. Var gång jag sover hemma hos mamma lyssnar jag efter dig på andra sidan väggen, dina sparkar när du sover, dina sena skypesamtal eller din väckarklocka på morgonen. Jag väntar på att du ska slå dig ner vid middagsbordet och kamma potatismosen till en perfekt kub på gaffeln. Men det är tyst och tomt. Jag väntar på att livet ska börja igen, livet så som jag kände till det. Det är en evig längtan. Och jag är så trött. Trött på att försöka leva när det känns som att livet tagit slut. Jag är trött på tomheten. Trött på den brutala ensamheten som finns kvar. Jag är trött och det har inget slut.