Jag har funderat lite över den här bloggens funktion och det finns nog inte riktigt någon funktion. Jag har mest kvar den för att den alltid har funnits där. Då och då bläddrar jag igenom de fyra (snart fem!) år som finns dokumenterade här. Helt galet vad många ord och bilder som jag har lagt tid på att lägga upp här. Men nu finns det liksom inte samma behov av att skriva av sig längre. När hjärtat värker så skriver jag oftast för mig själv. När  jag var i Oslo i höstas fyllde bloggen en uppdateringsfunktion för alla er som jag inte kunde träffa. Men nu, nu är jag hemma. Jag pluggar, träffar vänner och lever ett helt vanligt liv, ett bra sådant men ändå, vanligt. Jag kommer inte ta bort bloggen och förmodligen kommer jag fortsätta skriva lite då och då när jag känner för det men absolut inte på samma sätt som tidigare. Allt har sin tid och kanske att en börjar växa ifrån det här också, som allt annat.

Hur är det här ens rimligt? Alltså förstår inte AA själva att det här bara är så himla jättefel. "Sex säljer" ja jo men var är då alla liknande bilder på män? Kan vi inte bara komma överrens om att vi slutar framställa kvinnor som ett objekt från och med nu, ok? För grejen är att sådana här bilder påverkar inte bara kvinnors syn på sig själva utan också mäns syn på kvinnor. Samhället är fullt av sånt här och det påverkar. Bara en sån grej som att tjejer på gympan springer in på toan för att byta om, för tänk om någon ser att jag inte lyckas leva upp till samhällets galna ideal. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte skriva egentligen mer än bläääää men jag vet en som inte kommer köpa ett enda plagg från American Apparel hädanefter.

Utanför fönsterrutan faller regnet lugnt och för tillfället sitter vi tysta bredvid varandra. Upptagna i våra egna små bubblor men det är okej för om en stund kommer någon av oss ta lurarna ur öronen och säga första bästa tanke som poppat upp i huvudet. För det är så vi funkar, som om vi växt upp ihop. Fast kanske är det precis det vi gjort under dessa fyra månader, utvecklats, skapat erfarenheter och minen, lärt oss ännu lite mer om livet och blivit ännu lite starkare. 

Jag har många gånger börjat komponera ihop ord om kärlek eller det närmsta kärlek jag har kommit. Men jag hindrar mig alltid, slutar skriva. För tänk om någon skulle lista ut vem det handlar om, det får inte hända. Varför? Jag vet inte, det bara känns som att jag vill hålla det för mig själv. Det blir för personligt. Jag brukar skriva personligt här men när det gäller just detta, då håller jag tyst. Relationer känns så väldigt privat. Kanske har jag ibland skrivit en antydan, ett namn eller lagt upp en bild. Men aldrig ett helt sammanhang, aldrig berättat, förklarat vad jag känner och vad som händer. Inte för att det är så många som läser vad jag skriver men av de som gör det vet jag långt ifrån vilka alla är. Och det kan vara både smickrande och skrämmande. Jag ångrar redan att jag använde ordet kärlek längst upp. Det känns förlöjligande och pinsamt. Har jag ens någonsin varit kär? Jag tror aldrig att jag är kär och jag blir ofta kär i efterhand. Fast då undrar jag om jag blir kär i minnet eller i honom. Om jag romantiserar det hela precis så som jag gör med cigaretter, kaffekoppar och sena nätter. Många kan ibland tolka min överdramatiserade bitterhet, vilken jag tycker om att skämta kring, som att jag tappat hoppet, inte längre vågar lita på människor. Att jag blivit sviken. Jag litar på människor men jag litar inte längre på deras känslor. Känslor är skrämmande. Känslor luras. De förändras och de försvinner. Jag älskar dig idag betyder inte Jag älskar dig imorgon. Inte för att jag någonsin yttrat de orden i ett sådant sammhang, jag har aldrig lagt dem i min mun. Det skulle bli för stort och de gånger någon sagt orden till mig har jag velat springa därifrån i ren panik. Jag litar definitivt inte på mina egna känslor. Jag trasslar alltid in mig någonstans på vägen. Men sen tänker jag att det är okej. Det är okej att ha misslyckats några gånger, det är okej att inte riktigt veta vad man vill, det är okej att vara rädd. Jag har ju inte ens fyllt 20 år. 

1. Dig äger ingen utom du, vad andra tycker och tänker om din kropp har ingen relevans, alls. Den är helt och hållet din egen och det är du som ska leva med den. Så länge du lever under sunda förhållanden har ingen någonsin rätten att påstå att du är för smal, för stor, för lång, för kort, för bred och så vidare. Sådana åsikter bör samtliga hålla för sig själva. 

 

2. Dig äger ingen utom du, det är du som bestämmer över din kropp och inte din kropp som bestämmer över dig. Känner du att du borde knyta på dig löparskorna fast kroppen skriker nej, gör det. Vill kroppen lägga av efter halva rundan fortsätt ändå, så länge du bestämmer att benen ska springa kommer de att springa.

 

3. Dig äger ingen utom du, ingen får lov att röra din kropp utan din tillåtelse. Ett nej betyder inte att du är tråkig, pryd eller en bitch utan bara helt enkelt nej. Det är din kropp, dina villkor.

 

4. Dig äger ingen utom du, pynta som du vill eller pynta inte alls. Vill du ha randiga jeans och prickig tröja, eller vill du helst av allt bara dra på dig en hoodie, gör det. Ifall andra tittar snett är det de som borde ändra inställning och inte du som borde byta hårfärg. 

Sedan Zeyna dog har jag burit på något som jag inte brukade bära på. Jag tänkte skriva sorg men sorgen har lättat med tiden och den är inget som jag bär på konstant men den återvänder, regelbundet. Det som är konstant är en form av medvetenhet. Medvetenhet om att allt kan försvinna, inget är för evigt.
Jag brukade använda uttryck som innehöll döden innan olyckan, uttrycken har börjat hitta tillbaka men jag skäms lite varje gång de lämnar min mun. För människor dör, människor som inte borde dö, de dör. Utan att vi någonsin kommer att förstå varför. Det finns en slags rädsla inom mig också, som ett resultat av medvetenheten. Rädsla för att någon mer ska försvinna ifrån mig, någon som inte får försvinna. Någon som jag kanske inte klarar mig utan. Jag drömde att min bror dog och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Känslan satt i hela dagen, jag var tvungen att skicka ett sms till honom. Försäkra mig om att han är kvar när jag kommer hem. Försäkra mig om att han kommer sitta på sin plats vid matbordet vid middagen imorgon precis som alla andra middagar.
Jag har insett att livet inte går att greppa. Det går inte, jag har försökt. Jag har försökt att samla ihop det i mina armar. Sätta ord på det. Förstå händelser och hitta meningar. Det går till viss del, sen tar det stopp.
Människor har kommit och gått i mitt liv precis så som i många andras liv. Ibland obemärkt och ibland väldigt smärtsamt. Men tiden har alltid läkt såren och orden "Hanna klarar sig alltid" har varit lika sanna som de har varit använda. Men vad händer den dagen då någon försvinner som jag inte klarar mig utan? Vad händer när Hanna inte klarar sig. Medvetenheten. Det är den som tänt glöd i rädslan. Medvetandet om att allt kan hända. Ingen är odödlig, inte ens jag.