klockan är för mycket för sånt här

Jag tror jag håller på att bli galen. Förlorar lite av mig själv igen fast på ett annat sätt. Förälskar mig stup i ett. Längtar så efter att få älska. Jag har en sådan stark vilja inom mig att få uppleva såndär riktig kärlek som man ser på film, läser om, som man drömmer om. Det slår mig ibland att jag nog aldrig upplevt det. Jag har mina historier, det har funnits killar i mitt liv men inget av det har känts äkta. Inte såhär i efterhand i alla fall. Men det hela är blandat med rädsla. Rädslan av att vara otillräcklig. På egen hand klarar jag mig fint, då klarar jag mig bra. Men, om någon annan skulle leva tillsammans med mig. Jag är rädd för att inte vara tillfredställande, för att inte vara tillräckligt vacker, tillräckligt kvinnlig, tillräckligt älskande, tillräckligt tillgiven. Rädd för att vara allt det där som jag tror mig vara. Rädd för att min rädsla omedvetet hindrar mig från att ha något som jag skulle kunna ha. Rädd för att jag aldrig kommer hitta en plats där jag känner att jag vill va. Rädd för att vara lyckligt ensam fast ensamt längtande. Rädd för att hamna i fel famn, igen. Rädd för att falla för djupt i min egen grop och inte hitta tilbaka. Sen finns det det där andra. Jag har hamnat fel förrut varför inte hamna fel fler gånger längs med vägen. Då skulle mina tidigare felsteg inte vara lika pinsamma därför det är sånt jag gör. Sånt som händer. Och ett litet snedsteg lockar ibland mer än att hitta en fast punkt. En stund av spänning, fnitter, fjärilar i magen, tillfällig lycka, intimitet och sedan total frihet. Jag är rädd för de tankarna också.
Men jag vet att jag ska sätta min tro till Gud och förlita mig på att han har någon förberedd för mig, fast det är svårt att låta bli ifrågasätta varför Gud inte skapade mig som tillräcklig från allra första början. Tillräcklig för någon att älska livet ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0