hur går man vidare när man alltid är den som står kvar

Det gör ont och det känns tomt. När tanken på att de som stod närmast nu är främlingar. Att de försvann, lämnade och gick vidare. Jag står kvar i glömskan. Jag såg minnen i mitt rum.

Du låg bredvid mig på sängen en sen sommarnatt, vi rörde inte vid varandra. Bara låg där. Ingen lampa tänd, bara månens sken genom fönstret som gav tillräckligt med ljus för att se din siluett bredvid mig. Vi lekte en ordlek, tyst, som viskningar. Skrattade ibland. Din telefon burrade till: Mamma "Dags att köra hem nu" 04.00. Du försvann för kvällen och två månader senare var du borta ur mitt liv. Vi säger hej ibland.

Jag såg dig sitta på min soffa och skratta åt mig "Tänkte du sitta på golvet hela dagen eller?". Jag såg dig luta dig över mig för att mjukt och stilla kyssa mina läppar till ljudet av Trojas marcherande män. Men du försvann ur mitt liv och du gick vidare. Att du försvann var delvis mitt förslag och jag har också gått vidare, men jag har inte glömt.

Jag såg dig stryka med handen över min rygg medans jag slumrade lätt i ditt knä. Jag vaknade till och skjutsade dig till tåget 01.35. Vi kom precis i tid och du kommenterade något i stil med "Bra timing". Du var min bäste vän, jag har förstått det nu. Du vet hur dom säger "You don't know what you've got until it's gone". Du är borta nu, du hör av dig ibland när du saknar henna för mycket eller när du behöver råd. Du har gått vidare, du behöver mig inte längre. Men jag saknar dig, mest av alla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0