i andras ögon

Jag undrar vad folk ser när de ser på mig. Jag undrar vilken känsla människor får av att vara runt mig. Jag undrar vilka associationer folk får när de hör mitt namn. Ser de min glädje eller ser de min sorg. Förmedlar jag värme och kärlek eller svårtillgänglighet och frånvarande.

there's a fight in my head saying different things. There's one believer and one doubter.

I will never be her.

var positiv

Jag är bra, så himla bra är jag!

expectations

sometimes you expect more from others because you were willing to that much for them.


Genom eld och genom vatten, hör jag orden du har sagt mig "jag skall aldrig, aldrig lämna dig mitt barn". Du är min mästare kung Jesus och jag skall vandra på den väg du befallt.

 

in the end we're all just kids


old times flashing by

"You're too kind to me, you've always been"
"I'm just returning the favor"
"haha, what favor? That was just friendship"
"and I'm happy for it"
" you know, you get used to not having you around but the few times when we talk I miss how close we were or at least closer"
"Yeah...that's kinda sad...we should catch up someday ;)"
"Yeah, we really should ;)"

but I guess we never will, it's just stuff you say. And even if we did, it probably wouldn't be the same.

stark, som en man.

Det har alltid funnits där tanken om att aldrig visa sig svag. Alltid vara stark, alltid. Gömma sina tårar, aldrig visa sårbarhet. Aldrig visa att jag är behövande av någon, jag är självständig. Vissa grejer börjar släppa men fortfarande surrar orden i bakhuvudet "Var stark, var stark". Som en man. Aldrig gråta inför någon och att säga "jag älskar dig" är något av det svåraste som finns. Jag får inte lov att vara kvinna. Jag har länge funderat på om det är mina egna krav eller omgivningens. Jag tror det är både och. Jag har alltid varit lång och stor, större än majoriteten av de andra tjejerna. Jag har aldrig fått vara den lilla söta flickan i flätor. Jag har alltid varit stark fysiskt och psykiskt. I juldramat som liten fick jag spela Josef och min bästa vän som var liten, smal, söt och blond fick spela Maria. Jag var aldrig Lucia, inte en enda gång. Jag har alltid varit medveten om att jag inte levt upp till samhällets krav som "kvinnlig". Jag var aldrig sådär söt, liten och oförsvarbar. Därför krävde jag aldrig att få lov att representera det heller. Det passade sig inte att en lång, rund flicka representerade det som var flickigt och därför gjorde jag aldrig det heller. Dessutom var jag uppvuxen med killar. På släktkalasen var det inga fridfulla tysta lekar utan "jägare och vargar" eller "tjuv och polis". Jag var aldrig prinsessa i någon saga, inte ens min egen. Jag har många gånger fått höra att jag inte är som alla andra tjejer, att jag är en av grabbarna, att jag är manlig eller att jag är något sådär mitt emellan. Till viss del har jag uppskattat det, att killarna ser mig som en i gänget. Men vem faller för någon som är en i gänget? Vilken man faller för någon som inte behöver försvaras? Vilken man faller för någon som aldrig visar sårbarhet? Vilken man faller för en kvinna som aldrig gråter när någon ser på? Vilken man faller för någon som inte representerar kvinnlighet? Men jag är sårbar, jag är inte alltid stark, jag längtar efter att någon ska vilja försvara mig, att någon visar att det är okej för mig att vara kvinnlig, jag vill vara prinsessan i en saga. I alla fall i min egen saga.


sms kan vara det bästa som finns ibland

"Du är så sjukt bra! Du är bättre än du tror, bättre än jag tror. Du är fruktansvärt bra!!"

så länge jag lever

Har ni någon gång känt att det är något som ständigt arbeter emot er? Någon kraft som ständigt ser till att det alltid är något som är fel? Någon som ständigt ser till så att det aldrig blir riktigt bra? Jag har.
Egentligen så är jag väldigt glad, jag är en älskande person, jag skrattar och mår bra. Men jag är uppväxt med en liten dos självförtroende och kanske blir jag därför ett lätt offer. Särskilt de perioder när jag ber mindre. Känslor som tvivel, ensamhet, förtvivlan och total värdelöshet bubblar upp. Ibland alla på en gång och ibland en i taget. När jag väl tagit tag i och blivit av med det ena problem är det bra i några dagar sen dyker nästa grej upp. "Det är precis som om jag aldrig får lov att vara glad" minns jag att jag sa en gång. Kanske kommer jag att få brottas med dessa attacker hela livet eller kanske så ger den där någon upp. Jag tror på att det finns gott och ont och jag tror att det onda gör allt för att vi ska ge upp. Det onda tar till alla knep som finns för att vi ska känna just tvivel, ångest, rädsla, ensamhet, förtvivlan och total värdelöshet. Jag tror det onda passar på i de stunder då vi glömt bort det goda. Jag har gråtit mig till sömns för att jag på fullaste allvar inte tror att mina vänner egentligen tycker om mig. Jag har gråtit mig till sömns för att jag verkligen inte vill till skolan dagen efter. Jag har gråtit mig till sömns för att för stunden verkar det som att alla glömt bort mig och jag är ensam kvar. Jag har gråtit mig till sömns för att jag känt mig totalt värdelös. Jag har gråtit mig till sömns för att jag ständigt brottas med dessa attacker. Kanske för att om jag skulle hänge mig till Gud fullt ut, så skulle jag vara med och uträtta fantastiska saker. Kanske är det onda rädd för att vi ska lyckas och därför febrilt försöker få oss olyckliga, få oss att vända bort från det goda, få oss att ge upp. Jag tänker aldrig ge upp.

det bränner

Ensam.


det finns bitar han aldrig kommer få

När jag träffar honom kommer jag inte kunna ge honom hundra procent. Jag kommer inte kunna ge honom allt av mig själv. För jag har redan gett bort flera bitar och jag får aldrig tillbaka dom. Det tog flera månader att komma över, att acceptera. Jag är okej med det nu men jag kommer aldrig kunna ge honom det.

RSS 2.0