Ibland funderar jag på att börja rita igen. Det fanns en tid då jag fyllde väggarna i mitt stora flickrum med egna teckningar. Jag hade satt upp en gunga i ena hörnan och på den gungade jag fram och tillbaka medans jag drömde mig bort i alla teckningarnas färger och motiv. Det var en tid då ordet talang ännu inte fanns i mitt vokabulär. Jag gjorde det jag tyckte var roligt trots att jag totalt saknade talang. Men åren gick och vi flyttade, kritorna packades ner i lådor, gungan gick i sönder och jag växte upp. Jag slutade rita, det var inte roligt längre eftersom jag inte hade någon talang. Det där ordet, jag hatar det. Varför ska det hindra oss? Varför slutar jag att sjunga bara för att jag inte är duktig? Varför slutar jag att spela handboll bara för att jag inte är duktig? Varför slutar jag att rita bara för att jag inte är duktig? Jag kommer aldrig att bli sångerska, handbollsspelare eller konstnär men jag tyckte att det var roligt. När man växer upp så försvinner kravslösheten i att ha roligt. Det handlar inte om det längre. Det handlar om att bli bra, kunna vinna, tjäna pengar, få berömmelse, bli uppskattad. Så sitter vi där och låter bli allt vi brukade tycka om bara för att alla andra är mycket bättre. Screw that. Jag tänker rita i alla fall, för min egen skull. Därför att det är kul och det finns inga krav i att ha roligt.