"Är du kär?" Frågade mamma mig idag när jag kom hem. "Du ser kär ut!".

Svaret kom direkt "jag är inte kär!". Men sen tänkte jag om, jag kanske är lite kär ändå. För jag mår bra, riktigt bra. Jag har dåliga dagar, precis som alla andra men i det stora hela mår jag bra. Många av er känner säkert till att för lite mer än ett år sen hade jag en riktig "down", deppig period big time. En period som i efterhand stärkt mig och verkligen hjälpt mig lära känna mig själv. Mitt liv är fortfarande sjumilakliv ifrån perfekt och jag får jobba på det varje dag men jag tänker ändå vara lycklig. Därför blev jag lite trött när mamma genast drog slutsatsen att min glädje bottnade sig i förälskelse till en enda person. Trams. Visst, att vara kär kan vara underbart och glädjande på alla sätt och vis men jag blir så ledsen när människor får det att verka som att man måste vara kär för att vara lycklig. Att man måste vara två för att livet ska vara värt att leva. Så dumt. Varför skulle jag grunda min glädje på en enda person? Varför skulle jag tillåta mig att bli så osjälvständig? Jag är värd mer än så, mitt liv är mer värt än så och du är mer värd än så. Jag försöker absolut inte klanka ner på förhållanden och självklart längtar jag också efter att en dag få vara två. Men jag tänker aldrig någonsin tillåta mig själv att basera min glädje, min lycka, mitt välmående på en enda person. Utom mig själv. Att må bra igen och komma ur en sådan tuff period har fått mig att uppskatta allt det som finns i min närvaro så mycket mer. Jag blir lycklig av att dricka kaffe med en go vän. Jag blir lycklig av att träden skiftar färg. Jag blir lycklig av att jag kan gå hem från bussen en solig dag. Jag blir lycklig av att någon ler mot mig på morgonen. Jag blir lycklig av att vira in mig i en filt och läsa en bra bok. Så man kan kanske säga att jag är lite kär ändå, i allt gott som finns runt omkring. För jag vill vara en lycklig person i mig själv, om jag sen blir kär i någon särskilt fin som förgyller vardagen så är det ju bara en fet bonus.