Hon springer runt köksbordet, runt runt. Skrattar högt och hunden viftar ivrigt på svansen. Den springer efter henne, helt uppe i leken. Då och då tystnar skratten och hon börjar smyga sakta, hunden stannar till. För en sekund blir allt tyst sen hör man hur klor rispas mot köksgolvet och hunden tar sats, springer i full fart och hoppar upp med tassarna mot hennes mage. Skratten ekar i köket igen. "Du är ju koko!" utbrister hon skrattandes till hunden och springer ytterliggare ett varv runt bordet. Jag sitter och betraktar spektaklet från min stol och ler. Det är nog hon som är lite koko, min mamma. Min fina fina mamma. Jag förstår varför pappa valde just henne. Så godhjärtat och alltid nära till skratt. Jag tackar Gud för henne varje dag, att hon blev just min mamma. För hon är trots allt världens bästa mamma.