trehundrasextiofem
vill du ha en idiot lägg din hand i min
Nyårsblåsan köpte jag i Oslo på favorit-second handen men såhär kvällen innan rotade jag fram en annan favorit i garderoben. Så den får det bli. Inte för att det spelar så stor roll egentligen. Imorgon är dagen då alla har för höga förväntningar och går till sängs en gnutta besvikna. Jag tänker att jag ska vakna upp imorgonbitti utan några förväntningar alls, dagen får bli som den blir och kvällen får leda dit den leder.
det är ögonblicken som gör det
De senaste dagarna har jag haft en massa fina ögonblick med de bästa av människor, sådana där ögonblick som du önskar att du fångade på bild men inte gjorde för när du väl var där var du fullt upptagen med att uppleva dem. Den bästa typ av ögonblick skulle jag vilja säga och jag tittar tillbaka på dem i mitt minne om och om igen. Typ som en film.
Ingrid, Ebba och jag
Have yourself a merry little christmas
Jag vill önska er alla en lugn och glädjerik jul från djupet av mitt hjärta. Kom ihåg att vara tacksam för allt det som finns runt omkring dig och gällande julklappar så är det faktiskt tanken som räknas. Och om dagen inte lever upp till dina förväntningar så är det ju bara en av 365 dagar, det kommer en ny dag imorgon med nya möjligheter. Jag tänker dock ta mig friheten att önska Guds välsignelse över er, det är ju ändå jul. Pussss, var rädd om dig!
Hemma
blandade känslor
Imorgon vid det här laget sitter jag på bussen hem till Sverige. Märklig känsla och känslorna är så väldigt blandade. Egentligen skulle jag stannat i Oslo en vecka till men eftersom livet tog en oväntad vändning bestämde jag mig för att boka en ny hembiljett för att kunna vara med på begravningen. Att åka hem för en begravning är ju inte roligaste orsaken direkt, det känns väldigt tungt faktiskt. Även om livet har rullat på och jag har haft riktigt roligt senaste tiden så går det inte en dag utan att jag tänker på Zeyna och den där klumpen i hjärtat finns kvar, konstant. Dock känns det fortfarande väldigt overkligt och jag tror att verkligheten kommer skölja över mig väl hemma. Det är inte heller något jag ser fram emot men å andra sidan ska det bli så himla härligt att få återse alla nära och kära. Att få komma hem till bekvämligheter som ordentlig mat, städat hus och min garderob känns himmelskt. Samtidigt så vet jag att jag kommer sakna Oslo. Jag kommer sakna kollektivet. Jag kommer sakna Ingrid och alla våra äventyr. Denna texten blev ganska rörig och fram och tillbaka men det är sådan jag är just nu. När någon frågar hur jag mår blir jag oftast tyst en stund för jag vet helt ärligt inte hur jag mår. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen, om jag borde skratta eller gråta. Och jag skriver inte det här för att få medlidande utan mest för att försöka förklara hur jag känner mig för tillfället. Förklara varför jag kan verka frånvarande, ointresserad eller varför jag kanske inte svarar på frågan "hur mår du?". Även om jag inte riktigt vet hur jag ska känna för morgondagens hemfärd så vet jag att en hemfärd troligtvis är det jag behöver som mest.
Godmorgon Oslo
Världens gladaste Ingrid ringde vid 13-tiden och väckte mig till liv, då hade hon jobbat klart sitt första pass för idag och hon var påväg hem till mig. Hon påpekade det fina vädret och föreslog att vi skulle ta en fika. Det var nog en väldans tur annars hade jag förmodligen spenderat hela dagen i sängen. Och solen sken på oss så som den oftast gör här i Oslo.
gårdagen
Hängde med många härliga människor igår men dessa tre gjorde min kväll, alltså att gå ut och bara röja järnet på dansgolvet är fett underskattat.
dansa bonde, dansa
Sista lördagen i Oslo, eller ja nu har det ju blivit söndag, och jag har skakat rumpa som aldrig förr. Klockan är 07.37 och jag checkar ut. Godnatt världen! 
Jessica og jeg.
Jessica og jeg.
och snön den föll
Min fredag tog en oväntad vändning och jag fick jobba dubbelpass. Anlände till jobbet halv åtta och klockan hann slå elva innan jag kunde släcka lampan och låsa kontoret efter mig. Det var mitt sista jobbpass här i Oslo och det sjuka är att jag kommer sakna mina norska gamlingar på hemtjänsten. Så. Himla. Fina. Jag kände mig aldrig så uppskattad i hemtjänsten där hemma och jag hade långt ifrån så givande och trevliga samtal som här, trots min knackliga norska. Men livet går vidare och väl hemma kände jag att det är ju faktiskt min sista fredag här i Oslo (yes, ni läste rätt! jag kommer hem). Jag trotsade trötthet och nedstämdhet för att hänga med Abdi och Khalid till Café Sør. Två original får man ju lugnt säga. Eftersom både jag och Khalid jobbat hela dagen var vi rätt slitna, det blev varsin öl och nattamat på donken efter det. Klockan fyra imorse kunde jag äntligen få sova lugnt i min säng.
för att vi kan
Vi brukar säga att man hade kunnat göra en film om oss och vårt liv här i Oslo, det har verkligen innehållit allt! Så ifall du letar efter manusmatrial, just sayin'.. Menja i vilket fall igår åt vi glass till lunch efter en runda på Nobelmuséet, såndär italiensk och god. Med pepparkakssmak, den var helt fantastisk. Jag överdriver inte ens lite. Synd att ni missade den!
är du en av tusen små, är du han de väntar på
Ikväll var det genrep i svenska kyrkan inför morgondagens luciatåg och musikgudstjänst. Nathalie, Ingrid och jag var där och bokstavligen njöt av det vackraste jag hört på länge. Det är något speciellt med att gå i kyrkan, särskilt på julen och att få höra svenska julsånger kändes underbart. Det var så värt femtio kronor! Jag har faktiskt saknat att gå i kyrkan här, även om jag vanligtvis inte går till svenska kyrkan så kändes det ändå lite som hemma ikväll. Kyrka som kyrka tänker jag, det är samma Gud.
back to basics
let me go home for christmas
En norsk jag gillar.
underbara, älskade
Livet i Oslo rullar på. Jag jobbade både idag och igår. Ingrid drog med mig till Bugges efter jobbet igår och vi käkade de godaste burgarna, avslutade med kuddkrig och sedan filmhäng i kollektivet och idag har jag druckit te med Jessica och hängt med mina fina sambos. Jag lever, skrattar, pratar, umgås och allt är som vanligt, fast ändå inte. I hjärtat finns en ständig klump av sorg och en oförmäga att förstå vad som egentligen har hänt. För ett ögonblick tänker man på något annat och fylls upp av nuet men sedan finns det där igen, det ofattbara. Det där som man helst inte vill uttala eller sätta ord på. Jag saknar gänget något enormt just nu och tanken på att vi inte längre är en komplett skara, ja den går inte att ens förstå men kanske är det först när man ser dem och sorgen som även de bär som det sakta men säkert kommer att sjunka in. Det hela känns så väldigt absurt och overkliget och jag har svårt för att veta vad jag egentligen tänkte skriva.
en dag då världen stod stilla
Jag skulle egentligen jobbat idag men jag och Ingrid tog en promenad upp på Ekeberget istället. Där är fantastiskt vackert uppe och vi gick mest i tystnad. Då och då utbytte vi några ord om hur svårt livet kan vara att greppa. Just nu vill jag bara åka hem och vara med gänget i kyrkan, vara med de som kände henne. Att sitta här i Oslo känns så väldigt dumt men Ingrid är fantastisk och jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne idag. Tillsammans är man mindre ensam.
det där som inte går att beskriva eller ens att förstå
Så händer det där som aldrig får hända. Man får det där samtalet som man aldrig trodde man skulle få. Det var Veronika som ringde, hon sa att det hade skett en olycka på E22an och att någon hade omkommit. "Det var Zeyna." Sen blev det tyst i telefonen och vi både brast ut i gråt. Jag visste inte vad jag skulle göra med informationen och jag hoppades på att hon skulle säga att det blivit något fel, att Zeyna skulle bli bra igen. Att hon bara låg på sjukhuset, men nej. Det känns som om någon hällt en hink med kallt vatten över mig. Att jag plötsligt vaknat upp och insett att livet är så väldigt skört. Allt som jag klagat på och varit bekymrad över tidigare känns plötsligt så betydelselöst och patetiskt. Det finns så mycket som man tar förgivet som kan försvinna ifrån en så snabbt. Mina tankar finns hos Zeynas familj idag, den sorg jag känner är ingenting jämfört den sorg som de måste känna just nu. Jag minns senaste gången jag träffade Zeyna, vi satt själva i kyrkan och pratade om framtiden, om hennes drömmar och mål. Det gör ont i mig nu, att allt det där är borta. Hon hade hela livet framför sig och det känns inte rättvist, inte någonstans.
Solen strålade i Oslo idag och jag vill tro att den strålade för henne, för hon var solsken i egen hög person. Världens finaste Zeyna.
so this is christmas, i hope you have fun
Jag och Ingrid har verkligen gått inför det här med att göra december riktigt julig och go. Denna veckan har vi handlat julklappar, käkat risgrynsgröt framför julkalendern, gått på julmarknad med Nathalie (en av Ingrids nya roomiesar) och igår bakade vi lussekatter så det visslade om det. I bakgrunden spelades christmas jazz och utanför fönstret yrde snöflingorna omkring i den hårda blåsten. Hon är det bästa jag har här i Oslo, vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan Ingrid.
hjälte
once in india, always in india
Den resan satte verkligen avtryck och jag längtar tillbaka. Indien.
ingrid och jag
Det var första måndagskvällen i december. Staden låg slumrande och enda tecknet på liv var dess tusen tända lampor och någon ensam vandrare här och var. "Kom, jag har alltid velat testa en sak" sa hon och gick i förväg. Jag följde efter henne ut mot havet. "Hoppas ingen ser oss" sa hon och gick fram mot ett litet förvaringshus längst ut på bryggan. Efter flertalet försök och höga skratt lyckades vi klättra upp på taket. Det gick hål i mina byxor och en bit bort stod en äldre dam och betraktade oss förfärat men det var det värt. Vi satte oss ner och såg ut över det stora blå. På andra sidan tindrade en annan stad, inte vår stad. Den tindrade bakom oss. Kyrkklockorna ringde och det låg en härlig känsla av jul i luften. Där satt vi och nynnade på en egen komponerad låt "yolo maddafakkah" och njöt av tillvaron. Livet i Oslo.
förste december, första advent
Jag kan ju inte påstå att julkänslorna varit på topp idag. Oslo har bjudit på fem plusgrader och värmande solsken och kollektiv har noll julpynt. Jag tog med lillebror och Jessica, som bor i kollektivet, på en promenad längs Aker brygge och ner till Tjuvholmen. När det är fint väder är havet bästa stället att vara vid. Inte förrän på kvällen när jag och Ben drack kaffe på Grünerløkka fick jag lita julkänslor. Det var mörkt och all julbelysning lös upp staden, på torget spelade en blåsorkester jullåtar och i kafét hängde julstjärnor. Att få hänga med brorsan har varit guld värt, jag är riktigt glad att han tog sig tiden att åka hit även om det bara blev två dagar. Jag vinkade av honom på bussterminalen för en timme sen och jag känner mig alltid lika ensam när jag återvänder själv därifrån. Det har blivit alldeles för många "hejdån" på sistone, jag gillar inte sådana.
this place is just not for me, i say it all the time
Finns det någon finare? Tveksamt. Jake Bugg mina damer och herrar, och du borde lyssna på hans senaste album Shangri La.och jag tänkte att jag ska aldrig bli kär i dig, för inte ens jag kan göra så mot mig själv
