Jag har min tro och den svajjar lite ibland. Precis som allt annat i livet. Det går upp och det går ner men jag har alltid min tro. Med min tro menar jag att jag tro på att Gud skapade världen och att hans son dog för dig och mig på ett kors. Jag tror också på det som står i bibeln. Men  jag tror att den i första hand ska användas för sitt eget liv i sin egen situation. Det jag oftast får frågor om angående att jag är troende är vad jag tycker om saker och ting. Vad man får lov att göra och vad man inte får lov att göra? Varför är det som det är? Det är många frågor och jag har få svar. För jag vet inte allt helt enkelt, jag är bara en vanlig människa som alla andra. Jag tror för att jag har sett Gud göra under i mitt och andras liv. Det är upplevelser ingen någonsin kan ta ifrån mig och därför väljer jag att tro. Inte för att skapelseberättelsen är så fascinerande eller för att alla levnadsråd är så enkla att hålla. Tro mig, det är inte så enkelt. Just för att jag är en vanlig människa anser jag mig inte heller ha rätten att avgöra vad som är rätt i ditt liv och din situation. Om du tror på Gud och väljer att leva efter hans ord är det mellan dig och Gud vad som är rätt och fel. Jag som kristen har ingen befogenhet att varken dömma eller tro mig ha alla svaren. Jag vet att jag inte följer alla bibelns levnadsråd, för jag kan inte. Dessutom tror jag på det som Jesus säger att det största budet är att älska sin Gud och sin nästa som sig själv. Som kristen bör jag alltså vara kärleksfull och godhjärtad, allt annat än dömmande. Även här vet jag att jag flertalet gånger misslyckas men jag försöker. Att vara kristen handlar inte i första hand om vad som är rätt eller fel. Det handlar om att älska varandra och att älska Gud, sen kommer handlandet ofta på köpet.