Ibland känns det lite märkligt att fortfarande bo i det gamla flickrummet. Att bo bland tapeterna jag valde ut i färgaffären som 14-åring, det svarta taket jag så många gånger stirrat upp på och den randiga bäddsoffan där flertalet vänner spenderat en natt eller två. Det ser inte ut exakt som det gjorde då men till större delen. Tonårsrum är så laddat på något sätt. Det är här en har suttit och tänkt på livets svåra frågor flertalet nätter, det är här en grävt ner huvudet i kudden för att kväva gråten, det är här en har fnittrat med tjejkompisar tills magen värkt och det är här en pussat på pojkar som gett en fjärilar i magen. Rummet är en del av mig själv, en plats där jag vuxit upp. En del av vem jag varit och en del av mitt liv. 

17 år i staden där han växte upp och så märker du hur fort det går. Ja minsann, lillebror fyller 17 vårar. Här traskar han runt i öknen på Lanzarote, det gör han inte nu men jag tänkte att det var en trevlig bild i vilket fall. Jag är helt snurrig i skallen efter allt tentaplugg men han är en fin grabb han. Oftast, när han sover. Eller nej, jag gillar ej honom när han sover. Alla vaknar av hans väckarklocka utom han själv. Hopplös. Men vi har rätt kul ihop ändå, förutom när han kastar apelsiner på mig genom hela köket. Ja, det händer.