Inte ens i sydostasien. De tre senaste dagarna har jag varit brutalt illamående och knappt orkat äta något alls. Igår fixade min kropp inte ens att stå på benen och jag låg sängliggandes större delen av dagen. Idag trotsade jag min konstiga åkomma och hängde med ut på äventyr ändå. Fake it til you make it. Inget får en dock att bli så ynklig som att vara ensam och sjuk långt hemifrån. Igår var nog första gången som en viss hemlängtan faktiskt slog till. Att vara här får en verkligen att inse hur mycket jag faktiskt tycker om och uppskattar hemma, Sverige, min familj, min hund, svensk mat, vänner osv. och i ynkliga tillstånd förstärks allt det där oresonligt mycket. Men hur ynklig jag än må ha varit har jag ännu inte känt att jag skulle vilja åka hem, jag är inte klar här än och jag vet att efter en vecka hemma lär jag längta efter nästa resa igen. Det är ju lite så vi människor funkar, aldrig helt nöjda och alltid tankarna på nästa grej. Det gäller att hitta balansen, behålla drivkraften och samtidigt uppskatta detta nu.