hello, can you hear me?

Jag ringde till hans telefonsvarare. Jag har inte gjort det på länge nu. "Tjena mannen, hur är läget?". Rösten grep tag i mig, nästan som om den slöt en hand hårt om mitt hjärta. Kramade tilll. Det gjorde ont och kändes bra på samma gång. Jag insåg hur obegripligt mycket jag saknat den där rösten, så bekant och full av liv. Jag insåg hur mina öron letat efter den överallt. På bussen, på biblioteket, på caféet. Ett minsta lilla livstecken. Rösten säger att den ska ringa upp mig så snabbt den kan och jag skyndar att lägga på innan pipet slår in. Jag är livrädd för att råka lämna ett meddelande som aldrig kommer att besvaras. Men som jag önskar att han skulle ringa upp mig så snabbt han kunde. Jag önskar så att han skulle prata med mig. Berätta vad som hänt sen vi sågs sist. Jag skulle frågat vad han önskar sig i födelsedagspresent, fast han nog hade berättat det för mig innan jag ens hunnit tänka på att fråga. Det finns så mycket jag skulle vilja prata med honom om. Saker som bara han kan förstå. Men det spelar ingen roll vad jag vill, jag kommer aldrig få något annat svar än den välbekanta telefonsvararen som lurat mig så många gånger tidigare. Jag sitter med telefonen hårt knuten i handen med randiga kinder på sängöverkastet och känner mig som Adele - hello from the other side, I must have called a thousand times. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0