Hjärtat har slått hårt ikväll eller kanske snabbt. Det har känts som ett tryck över bröstet, eller kanske snarare i bröstet. Ja jag kan inte riktigt sätta fingret på det, på det som känns. På orosmolnet som härjar innanför bröstkorgen, eller kanske pannbenet. Han lägger sin hand på mitt lår och trycket minskar. "Jag är här" säger handen, "jag har dig". Inget lugnar som när han rör vid mig. I hans armar känns varje andetag lite lättare, som om luften når lite längre ner i lungorna. Orosmolnet skingrar sig, inte helt men tillräckligt för att en strimma ljus ska skina igenom. Det är allt som krävs. En strimma ljus, hans hand på mitt lår. "Han är här, han har mig". Jag är inte ensam.