Sorgen fortsätter att eka i det tomrum som finns kvar.

Vet du hur stor plats tomhet kan ta?

Lika stor som en människa.

Om en aldrig låter det bli tyst kan ekot inte heller höras.

Men när det väl blir tyst

blir det nästintill outhärdligt.

Outhärdligt påtagligt att jag inte är hel.

Outhärdligt påtagligt att jag inte är komplett.

Att jag inte är glad.

för att du inte är här.

I tystnaden finns inget annat

än ekot.

 

Jag vet inte om det är rimligt att som syster sörja så mycket, så länge. 

Rimligheten spelar ingen roll, det gör inte mindre ont oavsett.

Jag tyckte bättre om den människa som jag var när du var här.

När jag var en del av oss. Den syskonskara som vi bildade.

Skaran är bara jag.

Hur är jag en del av något som inte längre finns?

Hur är jag syster när du inte kan vara min bror?

Hur är jag Hanna när du inte längre är Ben?

 

Åren har inte gett några svar på mina frågor.

Åren har inte gjort det enklare att vara själv,

jag menar ensam.

Åren har bara sakta gjort det till vana.

Sorgen har blivit norm i våra liv. 

Det har blivit vår lott att gå hand i hand med den genom allt.

 

Vad vilsen jag är.