allt jag har kan jag förlora

Jag väcker honom ibland, även om klockan är förbi midnatt. Han sover så tyst, inte ens andetagen hörs. Jag upprepar hans namn, stegrande i oro tills han äntligen svarar. Sömndrucken och förvirrad. "Du var bara så tyst" viskar jag ursäktande. "Jag är här" svarar han och drar mig närmre intill så jag kan känna hur hans bröstkorg metodiskt rör sig upp, och ner. Han är här. Jag är så rädd. Allt jag har kan jag förlora.

Samtidigt som jag tänker att jag redan har förlorat allt infinner sig rädslan, stark och oresonlig, för att förlora något mer. Någon mer. Jag försöker omfamna allt det som finns omkring mig. Hålla det nära. Inget eller ingen av värde får glida ifrån mig. Det är svårt. Vardag och rutiner kommer allt för ofta emellan. Jag försöker framförallt omfamna allt som påminner om min bror. Alla spår och minnen som finns kvar av honom. Det var någon som sa att de som sörjer blir som arkeologer. De letar efter och sparar på alla bevis som finns för att personen vi älskar har levt på den här jorden.
Jag försöker omfamna huset som snart ska säljas. Det hus som vi bott i större delen av min brors liv. Det hus som rymmer alla minnen. Jag kan se honom överallt där, vid kylskåpet förgäves letandes efter snacks, framför spegeln beundrandes sina muskler eller i den för stora soffan skrattandes framför simpsons. Huset rymmer drömmar som kommande renoveringsprojekt, framtida lekandes kusiner och kaffekoppar på ålderns höst. Jag försöker omfamna allt det där som varit och allt det där som skulle ha blivit. Jag försöker omfamna allt det som jag har förlorat. Men jag måste släppa taget. Det går inte att leva i det som varit eller det som skulle blivit. Jag tvingas att leva nu och försöka bygga upp en ny tillvaro på vad som finns kvar. Livrädd för att även det ska fallera. Den enda garantin vi har är att inget är för evigt. Vi kommer att förlora, eller förloras.

Vissa säger att vi ska leva som om idag är sista dagen men det går inte att leva så. Det går inte att leva i rädslan. Vi måste leva som om vi alltid kommer att ha imorgon, vi måste våga det. Annars kommer vi aldrig att faktiskt leva. Vårt samhälle är byggt på tron om en framtid. Allt vi gör och allt vi har bygger på tron om en morgondag, på garantin som vi inte har. Relationer, husköp, utbildning, förhållanden, yrkesval, pensionssparande. Det måste nog vara så.

Men jag är rädd, rädd för att förlora, rädd för att leva. Människor runt omkring mig är rädda. Jag märker hur "kör försiktigt" används allt flitigare och som en genuin uppmaning snarare än lättkastade ord i förbifarten. Jag ser oro i människors ögon när det där smset dröjer lite längre än vanligt eller när någon är lite för sen och telefonen inte ger några svar. Ibland tänker jag att de inte vet vad de är rädda för, och jag avundas dem. Samtidigt, vill jag inte att de ska förstå innebörden av rädslan. Jag vill inte att den ska gro inom dem såsom den har slagit rot i mig. Och så många andra. Vi är många som har förlorat och vi är ännu fler som är rädda.

Allt vi har kan vi förlora, och den sunda gränsen är som alltid annars hårfin mellan medvetandet om våra icke-garantier och den förtröstan på framtiden som krävs för att våga leva. 


Ni får inte glömma honom

Ni får aldrig sluta prata om honom. Jag kan inte sluta prata om honom. Ni måste nämna honom vid namn. Ni måste berätta om saker han gjorde och saker han sa. Ni får aldrig glömma honom. Jag kan inte glömma honom. Att minnas är enda sättet för mig att hålla honom kvar. Det får aldrig bli som om han aldrig varit här. Ni måste hålla honom kvar. Jag kan inte låta honom försvinna.


en annan verklighet

Jag berättar i ett mail att min bror varit med om en bilolycka. Jag får i nästa mail frågan vad som hände med min bror. Jag vill svara att att han krockade men att det gick bra. Jag vill svara att han fick några skråmor men att bilen tog den värsta smällen. Jag vill svara att han hade tur och att han sitter här med oss idag. För en sekund känns det som att jag faktiskt har det alternativet. Att det finns där, en annan möjlig utgång. En annan verklighet. Det känns som att jag där och då kan välja. Jag skriver till sist "Han dog direkt vid krocken". Orden piskar mig rakt i hjärtat. Jag stannar upp och läser orden om och om igen. Det är som om han dör igen när jag läser. Som att jag inser igen vad som faktiskt har hänt. 
 
"Det är ingen som vet hur min bror kom över med bilen på andra sidan vägen och det är ingen som förstår varför det skulle komma en lastbil just precis då. Han dog direkt vid krocken."

vi kan väl låtsas

Nästa fredag har det gått ett år. Ett år sedan livet slogs i spillror. Då vi alla gick itu, flera gånger om. 
Idag för ett år sedan var han lika levande som du och jag. Lika levande som han är i mina minnen. I mina tankar. I mina drömmar. Så många gånger jag velat spola tillbaka tiden till de där dagarna innan beskedet kom. Jag vill stanna upp i ovissheten. Stanna upp i känslan av att han finns tillgänglig, att han är där. Jag vill stanna i kramen, andas in hans doft. Känna hans närvaro. Det har redan gått mer än ett år sedan jag senast såg honom. Vi satt på en bänk i Malmö, hejade på när mamma sprang milen för första gången. Vi satt där bara han och jag. Solen sken och han sa att här var det gött att sitta. Det var verkligen gött. Jag vill så gärna bara sitta där på bänken med honom igen i höstsolen. Prata om vad han gjort sen vi sågs sist. Bara vara tillsammans. Detta var 10 dagar innan beskedet kom. Jag hade spenderat varenda en av de där 10 dagarna som fanns kvar med honom. Om jag hade vetat. Om jag hade vetat hade jag tagit en bild på honom där på bänken, en allra sista bild. Min allra finaste lillebror.
 
Sorgen har inga gränser. Jag har alltid vetat att du varit viktig för mig, alltid känt att vi på något vis hört ihop. Någon klok person skrev en gång att sorg är kärlek som blivit hemlös och så är det verkligen. Jag har inte vetat vilka mängder kärlek det finns inom mig, jag vet det nu för den har inte längre någonstans att ta vägen. Jag kan inte längre måna om dig, fråga hur du mår och hur du har det, jag kan inte krama dig när du spelar motvillig. Så kärleken samlas på hög men den ryms inte inom mig. Jag älskar dig så lillebror och jag vill fortfarande inte leva en enda dag utan dig. Ändå har jag gjort det. Ändå har jag snart levt 365 dagar utan dig lillebror. Men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig och de allra flesta nätter finns du i drömmen. Jag har fortfarande inte förlåtit livet för att ha tagit dig ifrån mig, berövat mig på dig och allt det som du skulle föra med dig. Att jag blivit lämnad syskonlös. Ensam. Lillebrors-lös.
 
Jag har fortfarande inte tvättat tröjorna som jag tagit med mig från ditt rum. Jag säger fortfarande att de är dina. Det känns bra att säga att de är dina även om du egentligen inte kan äga något alls längre. Men vi kan väl låtsas för en sekund, att jag bara lånat dem. Vi kan låtsas att vi inte fått beskedet än. Vi kan låtsas att du finns tillgänglig, att jag kan ringa till dig om jag vill. Vi kan låtsas att vi sitter där på bänken. Vi kan låtsas att du är lika levande nu som du var då för ett år sen.

Finns igen ben


.

 
Jag vill inte bära på den här sorgen.
Jag vill aldrig sluta bära på den här sorgen.
 
Jag vill inte att du inte lever längre.
Jag vill aldrig glömma att du har levt.

Det slår.

Det känns som att hjärtat är så väldigt skört just nu. Som att minsta lilla hade fått det att spricka.
Som om det var små små trådar som höll ihop kamrarna, höll allt på plats. Det som tidigare, från början, höll ihop allt så hårt har slits bort. Bit för bit, dag för dag, år för år.
Jag förundras ibland över hur det fortfarande kan slå. Så många gånger som det slått så hårt att jag tänkt "nu slutar det snart, nu sprängs det". Nu gör hjärtat så ont, hur kan det någonsin orka slå en hel livstid. Men det slår. Dag för dag, år för år.
Tills en dag.
För vissa kommer den där dagen tidigare än för andra, den kommer så fort att de som blir kvar inte kan förstå att den där dagen var där. De vars hjärtan fortfarande slår kan inte förstå hur deras hjärtan kan orka fortsätta slå när den vars hjärta som slutade slå inte längre är kvar.
Deras hjärtan kommer alltid ha slutat att slå.
Trådarna som håller ihop det smärtande hjärtat slits lite var gång en tänker på det där, att våra hjärtan inte längre slår i takt

Anteckning 17/7

Minnet sitter i kroppen.
Kroppen ropar efter honom.
Han svarar inte.


i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Jag skulle verkligen rekommendera de allra flesta, ja till och med alla, att lyssna på Tom Malmquist sommarprat om den gränslösa sorgen. Han formulera sig väl och benämner sorgen med de rätta orden.

 

”Livia, när jag nu talar till dig är det sommaren 2016 och du är fyra år, och du har viktigare saker för dig än att lyssna på det här, som att ställa till med kalas i ditt Muminhus, eller bada dockorna i handfatet. (…..)Men så kommer dagen då jag inte längre är kvar i livet, och behovet att söka i ditt och mitt förflutna kommer vara en del i ditt sätt att hantera din gränslösa sorg. Och där, precis då, i något arkiv, kommer du hitta denna inspelning och du kommer att lyssna.”


han har mig

Hjärtat har slått hårt ikväll eller kanske snabbt. Det har känts som ett tryck över bröstet, eller kanske snarare i bröstet. Ja jag kan inte riktigt sätta fingret på det, på det som känns. På orosmolnet som härjar innanför bröstkorgen, eller kanske pannbenet. Han lägger sin hand på mitt lår och trycket minskar. "Jag är här" säger handen, "jag har dig". Inget lugnar som när han rör vid mig. I hans armar känns varje andetag lite lättare, som om luften når lite längre ner i lungorna. Orosmolnet skingrar sig, inte helt men tillräckligt för att en strimma ljus ska skina igenom. Det är allt som krävs. En strimma ljus, hans hand på mitt lår. "Han är här, han har mig". Jag är inte ensam. 

så du vet

 
Jag har inte riktigt levt sen du dog. 

det spelar ingen roll, det är allt jag har

Det spelar ingen roll hur många bilder jag sätter upp på väggarna.

Det spelar ingen roll hur många dikter jag skriver.

Det spelar ingen roll hur många tatueringar jag skaffar.

 

Han finns inte här.

Han är inte här.

Han kommer inte tillbaka.

 

Det känns som att han fortfarande lever. VI får bara inte träffa honom just nu, vi måste bara vänta. Vi försöker leva livet som en bör och väntar. En dag. En dag är han här, med oss.

 

Idag satt vi och åt middag vid köksbordet som numera känns stort. Vi brukade vara fyra, nu är vi bara två. Mamma berättade att hon hade lust att skrika rakt ut av ilska på träningen idag för att Ben inte finns längre. Hennes ord väckte sorgen, som jag försökt tygla under dagen, till liv. Tårarna började trilla från mina kinder och de gick inte att stoppa. Plötsligt satt vi där vid köksbordet och grät ner i middagen.

 

Vi pratade om den där sista gången då vi var alla tre. Den där sista gången då jag såg Ben. Den där sista gången som kändes som den första. Den där dagen kändes som dagen då det skulle vända, till det bättre. Den där dagen var första dagen sen pappa lämnade som vi hade en framtidstro. Det fanns en lätt stämning bland oss, det fanns glädje. Den där dagen skulle bli den första av många andra glada dagar, tillsammans. Den där dagen blev den sista.

 

Det spelar ingen roll hur många gånger jag klickar in på hans facebook-profil.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på hans spotify-listor.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver på bloggen om honom.

 

Han finns inte här.

Han är inte här.

Han kommer inte tillbaka.

 

Det spelar ingen roll hur många gånger jag viskar ut i atmosfären

 

 

 

  ”Ben jag är halv, kom hem”.


om det fanns ord

Om det fanns ord för den här smärtan som en människa tvingas känna när någon så nära går bort. Ord som verkligen kunde beskriva, skildra, förklara smärtans fulla egenskap och omfång. Dess djup och hur den inte har något slut. 
Jag är rädd att jag inte hade använt dem orden. De hade varit för starka, för känsloladdade för andra att våga försöka förstå dess fulla innebörd. 

imorgon skulle vara din tur

Det skulle bli din tur imorgon. 3 år äldre, 3 år klokare. 3 år längre. Älskade Lillebror. Jag gråter mig till sömns om nätterna, tomheten är outhärdlig men det som smärtar allra mest ikväll är att du inte får uppleva din studentdag. En dag som de allra flesta längtar efter och du var en av dem som längtade efter den lite extra. Studenten var milstolpen. Planerna var stora. Du och kusinen skulle fira dagen ihop. Som ni båda kämpat för att komma till denna dag. Kusinen har gjort sitt bästa för att imorgon ska bli såsom ni planerade. Tomheten är outhärdlig. Imorgon är fortfarande Victors dag och jag vill tro att du tittar ner på oss från himlen. Men som det smärtar att du inte får fira dagen med honom. Som det smärtar att du inte får samma chans. Samma möjlighet till livet som alla andra studenter. Jag tror inte det finns någon smärta där du är, jag tror du är skonad från den men jag tror att du ändå velat vara här med oss. Imorgon skulle ju vara er dag. Ni skulle skina ikapp med solen. Imorgon får Victor skina för er båda. Älskade Lillebror. Så många gånger jag tänkt denna vecka "om allt bara hade varit som vanligt, som det skulle" och det gör ont att leva så.
 

håkan sätter ord på det

Livet har inte slutat göra ont. Livet gör inte mindre ont. Livet gör fruktansvärt jävla pissont och jag orkar inte mer. Sorgen sitter i halsgropen hela tiden, gråten är så nära jämt. Och jag menar verkligen jämt. I bilen på väg upp til Göteborg i lördags. I parken när vi drack öl. På klubben när vi dansade. Dagen efter när vi åt frukost på altanen. På eftermiddagen när vi satt på den fantastiska balkongen. Under konserten när Håkan sjöng så fint. Att livet kan göra så jävla ont och samtidigt vara så fint är inte hanterbart. Hur ska en vara glad och ledsen samtidigt? Hur gör en? 
I slutet av konserten gick tårarna inte längre att trycka tillbaka. De forsade och gjorde kinderna randiga. Håkan pratade om att livet inte alltid är helt enkelt och han sjöng "res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer". En god vän sa till mig en gång att det var min låt. Och jag försöker verkligen resa mig, jag försöker göra livet. Jag försöker tänka att Ben finns nära, som en ängel på min axel och han ser vart jag sätter mina fötter. Jag försöker tänka att det kommer bli lättare, att det kommer hända bra saker, att min tid kommer att komma. När Håkan sedan sjunger att när vi går igenom tiden så har det bästa inte hänt än smärtar det otroligt mycket att min bror inte kommer vara där och dela tiden med mig. Att när det bästa händer är han inte där. 
Så kommer sommaren, utan Ben. Det är inte rätt. Det är orimligt fel. Fel, fel fel. För han var solskenet och jag är ensam. Kan det inte ta slut nu. Jag har klarat mig hit, snälla livet kräv inte mer. Ge oss honom tillbaka. Låt honom ta studenten på fredag. Jag vill så gärna se honom springa ut med sina klasskamrater. Höra honom skrika "GRABBAR VI KLARADE DET". Jag vill se alla nära och kära gratulera, krama om honom, berätta hur stolta de är och ge honom alldeles för många blombuketter med presentkort. Han förtjänar allt det där. Han borde få uppleva allt det där. Jag borde få uppleva hans student. Mina föräldrar borde få uppleva hans student. Allting är fel, fel, fel.
När Håkan sjöng "du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fel" tryckte jag hårt i Eriks hand. Han är det finaste jag vet och allt annat är falskt och fel. Han är den enda som ser, den enda som vet. Jag går inte isär när jag går med honom, i alla fall inte alldeles isär. Jag känner mig isär, jag känner mig trasig. Söndrig. Jag är ingenting, jag är spillror. Det är så det känns. Det har inte slutat göra ont. 

Om

Min profilbild

Hanna

bloglovin
RSS 2.0