vi kan väl låtsas

Nästa fredag har det gått ett år. Ett år sedan livet slogs i spillror. Då vi alla gick itu, flera gånger om. 
Idag för ett år sedan var han lika levande som du och jag. Lika levande som han är i mina minnen. I mina tankar. I mina drömmar. Så många gånger jag velat spola tillbaka tiden till de där dagarna innan beskedet kom. Jag vill stanna upp i ovissheten. Stanna upp i känslan av att han finns tillgänglig, att han är där. Jag vill stanna i kramen, andas in hans doft. Känna hans närvaro. Det har redan gått mer än ett år sedan jag senast såg honom. Vi satt på en bänk i Malmö, hejade på när mamma sprang milen för första gången. Vi satt där bara han och jag. Solen sken och han sa att här var det gött att sitta. Det var verkligen gött. Jag vill så gärna bara sitta där på bänken med honom igen i höstsolen. Prata om vad han gjort sen vi sågs sist. Bara vara tillsammans. Detta var 10 dagar innan beskedet kom. Jag hade spenderat varenda en av de där 10 dagarna som fanns kvar med honom. Om jag hade vetat. Om jag hade vetat hade jag tagit en bild på honom där på bänken, en allra sista bild. Min allra finaste lillebror.
 
Sorgen har inga gränser. Jag har alltid vetat att du varit viktig för mig, alltid känt att vi på något vis hört ihop. Någon klok person skrev en gång att sorg är kärlek som blivit hemlös och så är det verkligen. Jag har inte vetat vilka mängder kärlek det finns inom mig, jag vet det nu för den har inte längre någonstans att ta vägen. Jag kan inte längre måna om dig, fråga hur du mår och hur du har det, jag kan inte krama dig när du spelar motvillig. Så kärleken samlas på hög men den ryms inte inom mig. Jag älskar dig så lillebror och jag vill fortfarande inte leva en enda dag utan dig. Ändå har jag gjort det. Ändå har jag snart levt 365 dagar utan dig lillebror. Men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig och de allra flesta nätter finns du i drömmen. Jag har fortfarande inte förlåtit livet för att ha tagit dig ifrån mig, berövat mig på dig och allt det som du skulle föra med dig. Att jag blivit lämnad syskonlös. Ensam. Lillebrors-lös.
 
Jag har fortfarande inte tvättat tröjorna som jag tagit med mig från ditt rum. Jag säger fortfarande att de är dina. Det känns bra att säga att de är dina även om du egentligen inte kan äga något alls längre. Men vi kan väl låtsas för en sekund, att jag bara lånat dem. Vi kan låtsas att vi inte fått beskedet än. Vi kan låtsas att du finns tillgänglig, att jag kan ringa till dig om jag vill. Vi kan låtsas att vi sitter där på bänken. Vi kan låtsas att du är lika levande nu som du var då för ett år sen.

Finns igen ben


.

 
Jag vill inte bära på den här sorgen.
Jag vill aldrig sluta bära på den här sorgen.
 
Jag vill inte att du inte lever längre.
Jag vill aldrig glömma att du har levt.

Det slår.

Det känns som att hjärtat är så väldigt skört just nu. Som att minsta lilla hade fått det att spricka.
Som om det var små små trådar som höll ihop kamrarna, höll allt på plats. Det som tidigare, från början, höll ihop allt så hårt har slits bort. Bit för bit, dag för dag, år för år.
Jag förundras ibland över hur det fortfarande kan slå. Så många gånger som det slått så hårt att jag tänkt "nu slutar det snart, nu sprängs det". Nu gör hjärtat så ont, hur kan det någonsin orka slå en hel livstid. Men det slår. Dag för dag, år för år.
Tills en dag.
För vissa kommer den där dagen tidigare än för andra, den kommer så fort att de som blir kvar inte kan förstå att den där dagen var där. De vars hjärtan fortfarande slår kan inte förstå hur deras hjärtan kan orka fortsätta slå när den vars hjärta som slutade slå inte längre är kvar.
Deras hjärtan kommer alltid ha slutat att slå.
Trådarna som håller ihop det smärtande hjärtat slits lite var gång en tänker på det där, att våra hjärtan inte längre slår i takt

Anteckning 17/7

Minnet sitter i kroppen.
Kroppen ropar efter honom.
Han svarar inte.


i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Jag skulle verkligen rekommendera de allra flesta, ja till och med alla, att lyssna på Tom Malmquist sommarprat om den gränslösa sorgen. Han formulera sig väl och benämner sorgen med de rätta orden.

 

”Livia, när jag nu talar till dig är det sommaren 2016 och du är fyra år, och du har viktigare saker för dig än att lyssna på det här, som att ställa till med kalas i ditt Muminhus, eller bada dockorna i handfatet. (…..)Men så kommer dagen då jag inte längre är kvar i livet, och behovet att söka i ditt och mitt förflutna kommer vara en del i ditt sätt att hantera din gränslösa sorg. Och där, precis då, i något arkiv, kommer du hitta denna inspelning och du kommer att lyssna.”


han har mig

Hjärtat har slått hårt ikväll eller kanske snabbt. Det har känts som ett tryck över bröstet, eller kanske snarare i bröstet. Ja jag kan inte riktigt sätta fingret på det, på det som känns. På orosmolnet som härjar innanför bröstkorgen, eller kanske pannbenet. Han lägger sin hand på mitt lår och trycket minskar. "Jag är här" säger handen, "jag har dig". Inget lugnar som när han rör vid mig. I hans armar känns varje andetag lite lättare, som om luften når lite längre ner i lungorna. Orosmolnet skingrar sig, inte helt men tillräckligt för att en strimma ljus ska skina igenom. Det är allt som krävs. En strimma ljus, hans hand på mitt lår. "Han är här, han har mig". Jag är inte ensam. 

så du vet

 
Jag har inte riktigt levt sen du dog. 

det spelar ingen roll, det är allt jag har

Det spelar ingen roll hur många bilder jag sätter upp på väggarna.

Det spelar ingen roll hur många dikter jag skriver.

Det spelar ingen roll hur många tatueringar jag skaffar.

 

Han finns inte här.

Han är inte här.

Han kommer inte tillbaka.

 

Det känns som att han fortfarande lever. VI får bara inte träffa honom just nu, vi måste bara vänta. Vi försöker leva livet som en bör och väntar. En dag. En dag är han här, med oss.

 

Idag satt vi och åt middag vid köksbordet som numera känns stort. Vi brukade vara fyra, nu är vi bara två. Mamma berättade att hon hade lust att skrika rakt ut av ilska på träningen idag för att Ben inte finns längre. Hennes ord väckte sorgen, som jag försökt tygla under dagen, till liv. Tårarna började trilla från mina kinder och de gick inte att stoppa. Plötsligt satt vi där vid köksbordet och grät ner i middagen.

 

Vi pratade om den där sista gången då vi var alla tre. Den där sista gången då jag såg Ben. Den där sista gången som kändes som den första. Den där dagen kändes som dagen då det skulle vända, till det bättre. Den där dagen var första dagen sen pappa lämnade som vi hade en framtidstro. Det fanns en lätt stämning bland oss, det fanns glädje. Den där dagen skulle bli den första av många andra glada dagar, tillsammans. Den där dagen blev den sista.

 

Det spelar ingen roll hur många gånger jag klickar in på hans facebook-profil.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på hans spotify-listor.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver på bloggen om honom.

 

Han finns inte här.

Han är inte här.

Han kommer inte tillbaka.

 

Det spelar ingen roll hur många gånger jag viskar ut i atmosfären

 

 

 

  ”Ben jag är halv, kom hem”.


om det fanns ord

Om det fanns ord för den här smärtan som en människa tvingas känna när någon så nära går bort. Ord som verkligen kunde beskriva, skildra, förklara smärtans fulla egenskap och omfång. Dess djup och hur den inte har något slut. 
Jag är rädd att jag inte hade använt dem orden. De hade varit för starka, för känsloladdade för andra att våga försöka förstå dess fulla innebörd. 

imorgon skulle vara din tur

Det skulle bli din tur imorgon. 3 år äldre, 3 år klokare. 3 år längre. Älskade Lillebror. Jag gråter mig till sömns om nätterna, tomheten är outhärdlig men det som smärtar allra mest ikväll är att du inte får uppleva din studentdag. En dag som de allra flesta längtar efter och du var en av dem som längtade efter den lite extra. Studenten var milstolpen. Planerna var stora. Du och kusinen skulle fira dagen ihop. Som ni båda kämpat för att komma till denna dag. Kusinen har gjort sitt bästa för att imorgon ska bli såsom ni planerade. Tomheten är outhärdlig. Imorgon är fortfarande Victors dag och jag vill tro att du tittar ner på oss från himlen. Men som det smärtar att du inte får fira dagen med honom. Som det smärtar att du inte får samma chans. Samma möjlighet till livet som alla andra studenter. Jag tror inte det finns någon smärta där du är, jag tror du är skonad från den men jag tror att du ändå velat vara här med oss. Imorgon skulle ju vara er dag. Ni skulle skina ikapp med solen. Imorgon får Victor skina för er båda. Älskade Lillebror. Så många gånger jag tänkt denna vecka "om allt bara hade varit som vanligt, som det skulle" och det gör ont att leva så.
 

håkan sätter ord på det

Livet har inte slutat göra ont. Livet gör inte mindre ont. Livet gör fruktansvärt jävla pissont och jag orkar inte mer. Sorgen sitter i halsgropen hela tiden, gråten är så nära jämt. Och jag menar verkligen jämt. I bilen på väg upp til Göteborg i lördags. I parken när vi drack öl. På klubben när vi dansade. Dagen efter när vi åt frukost på altanen. På eftermiddagen när vi satt på den fantastiska balkongen. Under konserten när Håkan sjöng så fint. Att livet kan göra så jävla ont och samtidigt vara så fint är inte hanterbart. Hur ska en vara glad och ledsen samtidigt? Hur gör en? 
I slutet av konserten gick tårarna inte längre att trycka tillbaka. De forsade och gjorde kinderna randiga. Håkan pratade om att livet inte alltid är helt enkelt och han sjöng "res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer". En god vän sa till mig en gång att det var min låt. Och jag försöker verkligen resa mig, jag försöker göra livet. Jag försöker tänka att Ben finns nära, som en ängel på min axel och han ser vart jag sätter mina fötter. Jag försöker tänka att det kommer bli lättare, att det kommer hända bra saker, att min tid kommer att komma. När Håkan sedan sjunger att när vi går igenom tiden så har det bästa inte hänt än smärtar det otroligt mycket att min bror inte kommer vara där och dela tiden med mig. Att när det bästa händer är han inte där. 
Så kommer sommaren, utan Ben. Det är inte rätt. Det är orimligt fel. Fel, fel fel. För han var solskenet och jag är ensam. Kan det inte ta slut nu. Jag har klarat mig hit, snälla livet kräv inte mer. Ge oss honom tillbaka. Låt honom ta studenten på fredag. Jag vill så gärna se honom springa ut med sina klasskamrater. Höra honom skrika "GRABBAR VI KLARADE DET". Jag vill se alla nära och kära gratulera, krama om honom, berätta hur stolta de är och ge honom alldeles för många blombuketter med presentkort. Han förtjänar allt det där. Han borde få uppleva allt det där. Jag borde få uppleva hans student. Mina föräldrar borde få uppleva hans student. Allting är fel, fel, fel.
När Håkan sjöng "du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fel" tryckte jag hårt i Eriks hand. Han är det finaste jag vet och allt annat är falskt och fel. Han är den enda som ser, den enda som vet. Jag går inte isär när jag går med honom, i alla fall inte alldeles isär. Jag känner mig isär, jag känner mig trasig. Söndrig. Jag är ingenting, jag är spillror. Det är så det känns. Det har inte slutat göra ont. 

till mamma

Lilla fina mamma. Det är din och alla andra mammors dag idag, men jag kunde inte förmå mig att köpa en present till dig. Jag tänker på den där julen jag och brorsan gav dig och pappa vaccinationer till barn i utsatta länder. Motiveringen löd "eftersom ni redan har allt en kan önska sig, alltså oss, vill vi bidra till att andra kan få behålla allt dem någonsin önskat sig". Nu är det bara jag kvar och vad i världsliga ting ska jag kunna ge dig när allt du önskar dig är Ben. Vi köpte alltid alla presenter ihop, jag och brorsan. Och trots att det både hunnit bli jul och födelsedag sedan han togs ifrån oss känns det fortfarande fel i magen när jag står där i affären och ska försöka hitta en present på egen hand. Du är vår mamma och jag hade velat ge dig något riktigt riktigt fint från oss båda men ingenting känns rätt nu när han inte är här. Du är den bästa mamma jag hade kunnat önska mig och jag vet att Ben kände likadant. Vår älskade mamma. Jag önskar så att jag kunde ge dig allt du någonsin önskat dig.

jag ska göra allt i min brors namn

Det var valborg. Det var fest. Vi var hos en kompis, dansade och sjöng. Drack våra öl och spelade twister. Vi blåste såpbubblor och skrattade. Min öl tog slut och jag gick för att hämta en ny på kompisens rum där jag lagt mina grejer i förvar. Väl över tröskeln slog tanken mig att jag skulle höra vad brorsan gjorde på sitt valborg, han och grabbarna var säkert ute någonstans och hade odrägligt roligt. Såsom de brukar och bör.
Barriärerna som jag så omsorgsfullt byggt upp brast. Tårarna började rinna på en millisekund och sorgen kom med sin fullaste kraft. Min bror finns inte. Han finns inte. 
Det händer ofta att jag glömmer det för stunden, jag tänker att han är här som vanligt. Som han ska vara. Som han bör vara. Men han är inte det. Allt blir så banalt då, i jämförelse. Det blir svårt att återgå till festen. Det blir svårt att dansa, skratta eller sjunga med i låtarna som alla känner igen när hela ens insida värker. När det enda som panikartat snurrar i huvudet är - MIN BROR FINNS INTE. 
Jag hade ett fint valborgsfirande. Vi hade roligt, mina vänner och jag. Men jag önskar, så mycket som en människa bara kan önska, att min bror också varit någonstans och firat valborg med sina vänner. Att vi efteråt kunde prata om alla dumheter som dem hittat på under kvällen och som vi hittat på. Men min bror finns inte mer. Han gör inte det. Hur mycket jag än hoppas, önskar, låtsas, tänker. Det finns inget som kan förändra att jag inte kunde fråga brorsan vad han gjorde på sin valborgsmässoafton. 

20.46 16-04-27

"Denna eviga värk. Ständigt molande.
Spännande huvudvärk, tinningar som trycker.
En orkeslös kropp, alltid fått för lite sömn.
Ett blödande hjärta. Dem kallar det sorg. 
Saknad. Längtan. Det värker."

Om

Min profilbild

Hanna

bloglovin
RSS 2.0