hittar inte orden

Jag hittar inte orden 
Vet inte var jag lagt dem
Bokstäverna har försvunnit
Borta med vinden 
Jag famlar, svamlar, ramlar
Var någonstans tog de vägen 
Tog jag vägen 
Vem var jag när orden fanns 
När bokstäverna föll på plats

ett ensamt barn





är det han?

Det var andra gången på kort tid som jag såg honom, eller trodde att jag såg honom. Hållningen, kläderna, ansiktsdragen, den kortklippta frisyren. Till och med sättet han gick på. Hjärtat vaknar till liv, slår fortare. Är det han? En förhoppning om det omöjliga. Ändå, en förhoppning. En värme som sprids i bröstet.
Han går förbi. Det var inte han.
Hjärtat sjunker i bröstkorgen, så långt ner som det bara går. Hoppet släcks. Bröstet blir kallt.
Det kommer ju aldrig att vara han.



en som borde vara glad

Här har vi en som borde vara glad. Som borde vara glad över en himla massa saker. Istället går hon runt och undrar om hon valt fel yrkeskarriär. Skulle hon sökt in till dramaten istället eftersom hon är så förbannat bra på att spela glad. Ångest, ledsamhet, nedstämdhet, ensamhet, oroad, stressad. Och ett hjärta som värker. Var. Är. Ben. 
Jag vill prata med honom. Jag vill att han ska glädjas med mig. Vill dela allt som händer med honom. Älskade lillebror. Kanske är det bara inbillning, att ångesten, nedstämdheten, ensamheten, ledsamheten hade lättat bara han var här. Kanske projicerer jag alla negativa känslor jag känner på hans död. Kanske får hans död skulden för allt jobbigt som tynger mina axlar men något måste den väl stå ansvarig för. Hans jävla död. Den hänger som en skugga över allt som händer. Det är alltid en stol tom, alltid ett glas mindre, alltid en man kort. Fan. Jag borde ju vara glad nu.





grön bomberjacka

Temperaturen låg runt nollan när jag gick den korta sträckan från lägenheten till busshållplatsen. Jag brukar gå i raska steg på tre minuter och så även denna gång, ändå hann jag känna kylan trycka på längs benen. Jag hade en stickad tröja på mig under Bens gröna bomberjacka men jag tror det var jackan som höll mig varm i novemberkylan. Jag frös om både ben och huvud men överkroppen var varm. Det kändes som om han höll sina armar om mig, skyddande mot kylan. Jackan är det sista av hans klädesplagg som jag inte tvättat sen han använt den. Kanske finns det små små partiklar kvar från honom i fodret. Små spår från hans kropp som visar att han en gång levt och andats i den gröna bomberjackan. I bröstfickan ligger fortfarande hans hörlurar och en hopvikt a4-sida från ett skrivblock, precis så som han lämnat det. Pappersarket är sparsamt använt, bara några enstaka ord står nerskrivna i Bens något slarviga handstil. Troligen från någon slags bygglektion skulle jag gissa på. Erik lånade jackan en gång och påtalade att det låg något i bröstfickan, han reste sin hand som för att plocka fram det men min blick fick honom att hejda sig halvvägs i rörelsen. Han hade för en sekund glömt vilken jacka det var han lånat och varför den skulle behandlas som en antik släktklenod. Jag klandrar honom inte, för honom är tomrummet som Ben lämnat efter sig inte fullt lika påtagligt. Allt som Ben lämnat efter sig och som inte rensades ut i flytten behandlas varsamt. Så många spår och bevis som möjligt måste finnas kvar. De är både outhärdliga och oumbärliga, de spår som finns kvar alltså. Det som han lämnat efter sig. Alla påminnelser om att han varit här och inte längre är det sticker som knivar i hjärtat men det gör än mer ont när det är som om han aldrig varit här.
 

Det börjar kännas som ett annat liv, då när han var här. På ett sätt var det. Allt var så väldigt annorlunda. Jag undrar vilken jacka som höll mig varm då, innan jag tog mig friheten att överta Bens gröna bomberjacka. Jag minns inte. Minnet är lika oberäkneligt som livet. 

 

Hemma hos mamma är spåren av Ben överallt, utplacerade på samma sätt som spåren efter mig. De är en naturlig del av inredningen. Bilderna på väggarna, saker som vi pysslat ihop under skolåren och möblerna som brukade stå i våra rum där vi tidigare bodde. Inredningen i sig skulle inte avslöja att inget är som det borde. Hemma hos mamma ser det ut som det ofta gör hos en förälder vars barn flyttat ut av naturliga skäl, spåren finns kvar efter den tid då de en gång bodde hemma. Tänk om det hade fått lov att vara så. Vad väldigt annorlunda livet hade varit nu. Det hade varit ett helt annat liv. I en annan jacka.


ekot

Sorgen fortsätter att eka i det tomrum som finns kvar.
Vet du hur stor plats tomhet kan ta?
Lika stor som en människa.
Om en aldrig låter det bli tyst kan ekot inte heller höras.
Men när det väl blir tyst
blir det nästintill outhärdligt.
Outhärdligt påtagligt att jag inte är hel.
Outhärdligt påtagligt att jag inte är komplett.
Att jag inte är glad.
för att du inte är här.
I tystnaden finns inget annat
än ekot.
 
Jag vet inte om det är rimligt att som syster sörja så mycket, så länge. 
Rimligheten spelar ingen roll, det gör inte mindre ont oavsett.
Jag tyckte bättre om den människa som jag var när du var här.
När jag var en del av oss. Den syskonskara som vi bildade.
Skaran är bara jag.
Hur är jag en del av något som inte längre finns?
Hur är jag syster när du inte kan vara min bror?
Hur är jag Hanna när du inte längre är Ben?
 
Åren har inte gett några svar på mina frågor.
Åren har inte gjort det enklare att vara själv,
jag menar ensam.
Åren har bara sakta gjort det till vana.
Sorgen har blivit norm i våra liv. 
Det har blivit vår lott att gå hand i hand med den genom allt.
 
Vad vilsen jag är.
 

Ur det digitala anteckningsblocket


Det faller isär


Så många gånger våren ska komma

Vi låg där på filten.
Solen sken.
Fågelkvitter.
Porlande damm.
Värmen hade äntligen kommit.
Våren var här.
Huvudet på hans bröst.
Maskrosor i gräsmattan.
En liten liten känsla av lycka. 
Och sen,

Varför finns inte Ben?
Varför finns han inte?

Varför finns han inte nu,
när solen skiner.
Fåglarna kvittrar.
Blommorna blommar.
Varför finns han inte någon gång.
Varför finns han aldrig mer?

Så många gånger till som solen ska värma,
kinder och vinterbleka ben.
Så många gånger till våren ska komma.
Utan honom.
Varför finns du inte mer?


vinden var snäll mot mig

Vinden var snäll mot mig när jag satt där på stenen i hörnan där stenmurarna som kantar trädgården möts. Den stora lönnen var ännu kal, några knoppar började att skymta. Om en månad eller två skulle den stora kronan vara klädd i ljusgrönt och bre ut sig över himlen. Från stenen var det ännu fri sikt. Jag tänkte på alla gånger jag suttit på den platsen. Tänkte på den där första gången jag hittade dit nyligen efter att vi flyttat in. Jag var runt 10 år, strosandes i den då vildvuxna trädgården. Hörnan var skymd av syrener som fått växa fritt alldeles för länge. Jag trasslade mig igenom buskaget för att hitta den stora stenen som låg ovanpå de mindre i stengärdet. Den stora lönnen som bredde ut sig ovanför och bildade ett slags tak. Jag minns att jag tänkte ”det här är min plats” och försökte hålla den hemlig för resten av familjen så länge jag kunde. Jag tänkte på den där midsommaraftonen då alla barnen klättrat upp i lönnens alla grenar, låtsandes att trädet var ett stort fartyg på ett av de sju världshaven. Jag tänkte på de gångerna jag suttit där på stenen och funderat över nästa steg, vad som ska hända härnäst i livet. Eller de gånger jag varit hjärtkrossad, nyförälskad, lycklig, ledsen eller bara velat vara själv för en sekund. Det brukar alltid blåsa mycket där, i hörnan. De stora åkrarna utanför stengärdets gränser bildar ett öppet landskap där vinden tacksamt sveper fram. På ett ställe bryts landskapet av en damm där måsarna cirkulerar, deras skratt får en att associera till havet. Det brukar hålla till några svanar vid dammen som gör vyn ännu lite vackrare. Vinden brukar vina kallt över landskapet men inte den här gången. Jag tänkte att det var för min skull. Allt var så bekant, som om platsen var en gammal vän och jag var tvungen att ta farväl. Jag blickade ut över åkrarna en sista gång och tårarna gjorde sig påminda. "Som jag har älskat den här platsen".

 

Jag slog mig ner bredvid Erik på trädäcket. Vinden tog ett lätt tag i våra kläder och han huttrade till.
"Fryser du?"
"Jaa det blåser kyligt", svarade han och slog händerna om sig.
Vinden är snäll mot mig idag tänkte jag för mig själv och njöt av den ljumma brisen mot mitt vinterbleka ansikte. En sista gång.


Det är såhär det kommer va

Jag räknade upp allt som jag inte ville acceptera i mitt liv. Och det var också allt det som jag inte kunde förändra. Punkt efter punkt rabblade jag upp, allt det som jag inte ville finna mig i. Allt det som jag inte kunde förstå skulle vara hela livet. Tårarna rann under tiden som jag pratade och jag hade blicken sänkt. Han höll min hand. Lyssnade, han avbröt inte en enda gång. När jag var klar tittade jag upp på honom och mötte hans blick. "Jag vill inte att det ska vara såhär" sa jag. Han såg plågad ut. Som om han till en bråkdel faktiskt kunde känna den sorg som bodde i mig. Han öppnade munnen.


"Hanna du måste acceptera det, det är såhär det kommer va"

Det är såhär det kommer va.


Han är inte här

Ingenting hjälper. Ingen-ingen-ingen-ingenting. Ben är inte här. Jag vill att han ska vara här. Jag vill inte vara själv för resten av livet. Jag vill inte. Men det spelar ingen roll vad jag vill. Han är inte här. Det spelar ingen roll vad någon vill. Han är inte här. Jag kan gråta i hur många timmar som helst. Han är inte här. Jag kan skrika mig hes. Han är inte här och det finns ingenting som kan ändra på att han inte är här. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna acceptera det. Jag vill ha min bror här, i livet med mig. Alltid. Men han är inte det.


en dag

En dag ska jag skriva om dig, alltså skriva på riktigt. Berätta om dig, om dina 18 år. Berätta om oss, storasyster lillebror. Berätta om våra föräldrar. Berätta om idyllen som vi trodde skulle vara förevigt. En dag ska jag skriva om hur du var, en dag ska jag berätta om dina hyss och din oändliga omtanke. En dag ska jag skriva om hur vi alltid hade varandra. Hur vi delade hemligheter och hur vi alltid skrattade. En dag ska jag tvinga mig själv att orka gå igenom alla de där åren då vi hade det bra. Alla de där åren som jag trodde skulle vara livet. En gång ska jag skriva ner det. Kanske kommer jag låta mina barn, om jag får några, att en gång läsa det. Låta dem veta vad som format mig, vad som gjort mig till den jag är. Jag vill tro att vi formade varandra. Den relation vi hade. Jag försöker att bära den med mig, glädjas över att jag fått lov att uppleva det. Jag vill lära mina barn att på samma vis skratta, dela hemligheter, aldrig avundas varandra och alltid stötta oavsett olikheter. Jag ska skriva ner vår uppväxt, för jag är den enda som kan berätta vår historia nu. Och jag vill aldrig glömma. Jag tänker att du är min Peter Pan nu, att du flyger bland molnen evigt ung. Jag kan aldrig förlora dig igen, såvida jag inte glömmer dig. Det är min största rädsla nu, att glömma och växa ifrån dig så en dag ska jag skriva ner allt. Men jag är inte där än. Just nu gör minnena mer ont än vad de glädjer. Just nu är förlusten större än tacksamheten för vad som varit. Jag vill inte minnas dig genom ett filter av gråskalig sorg. Jag vill minnas dig som den färgskala du var. Så en dag, ska jag skriva om vårt liv. En dag kommer orden och skrivarglädjen att komma tillbaka till mig och då. Då lovar jag lillebror, att minnas. För vår skull, för min skull. Världens bästa lillebror, jag älskar dig.


allt jag har kan jag förlora

Jag väcker honom ibland, även om klockan är förbi midnatt. Han sover så tyst, inte ens andetagen hörs. Jag upprepar hans namn, stegrande i oro tills han äntligen svarar. Sömndrucken och förvirrad. "Du var bara så tyst" viskar jag ursäktande. "Jag är här" svarar han och drar mig närmre intill så jag kan känna hur hans bröstkorg metodiskt rör sig upp, och ner. Han är här. Jag är så rädd. Allt jag har kan jag förlora.

Samtidigt som jag tänker att jag redan har förlorat allt infinner sig rädslan, stark och oresonlig, för att förlora något mer. Någon mer. Jag försöker omfamna allt det som finns omkring mig. Hålla det nära. Inget eller ingen av värde får glida ifrån mig. Det är svårt. Vardag och rutiner kommer allt för ofta emellan. Jag försöker framförallt omfamna allt som påminner om min bror. Alla spår och minnen som finns kvar av honom. Det var någon som sa att de som sörjer blir som arkeologer. De letar efter och sparar på alla bevis som finns för att personen vi älskar har levt på den här jorden.
Jag försöker omfamna huset som snart ska säljas. Det hus som vi bott i större delen av min brors liv. Det hus som rymmer alla minnen. Jag kan se honom överallt där, vid kylskåpet förgäves letandes efter snacks, framför spegeln beundrandes sina muskler eller i den för stora soffan skrattandes framför simpsons. Huset rymmer drömmar som kommande renoveringsprojekt, framtida lekandes kusiner och kaffekoppar på ålderns höst. Jag försöker omfamna allt det där som varit och allt det där som skulle ha blivit. Jag försöker omfamna allt det som jag har förlorat. Men jag måste släppa taget. Det går inte att leva i det som varit eller det som skulle blivit. Jag tvingas att leva nu och försöka bygga upp en ny tillvaro på vad som finns kvar. Livrädd för att även det ska fallera. Den enda garantin vi har är att inget är för evigt. Vi kommer att förlora, eller förloras.

Vissa säger att vi ska leva som om idag är sista dagen men det går inte att leva så. Det går inte att leva i rädslan. Vi måste leva som om vi alltid kommer att ha imorgon, vi måste våga det. Annars kommer vi aldrig att faktiskt leva. Vårt samhälle är byggt på tron om en framtid. Allt vi gör och allt vi har bygger på tron om en morgondag, på garantin som vi inte har. Relationer, husköp, utbildning, förhållanden, yrkesval, pensionssparande. Det måste nog vara så.

Men jag är rädd, rädd för att förlora, rädd för att leva. Människor runt omkring mig är rädda. Jag märker hur "kör försiktigt" används allt flitigare och som en genuin uppmaning snarare än lättkastade ord i förbifarten. Jag ser oro i människors ögon när det där smset dröjer lite längre än vanligt eller när någon är lite för sen och telefonen inte ger några svar. Ibland tänker jag att de inte vet vad de är rädda för, och jag avundas dem. Samtidigt, vill jag inte att de ska förstå innebörden av rädslan. Jag vill inte att den ska gro inom dem såsom den har slagit rot i mig. Och så många andra. Vi är många som har förlorat och vi är ännu fler som är rädda.

Allt vi har kan vi förlora, och den sunda gränsen är som alltid annars hårfin mellan medvetandet om våra icke-garantier och den förtröstan på framtiden som krävs för att våga leva. 


Ni får inte glömma honom

Ni får aldrig sluta prata om honom. Jag kan inte sluta prata om honom. Ni måste nämna honom vid namn. Ni måste berätta om saker han gjorde och saker han sa. Ni får aldrig glömma honom. Jag kan inte glömma honom. Att minnas är enda sättet för mig att hålla honom kvar. Det får aldrig bli som om han aldrig varit här. Ni måste hålla honom kvar. Jag kan inte låta honom försvinna.


en annan verklighet

Jag berättar i ett mail att min bror varit med om en bilolycka. Jag får i nästa mail frågan vad som hände med min bror. Jag vill svara att att han krockade men att det gick bra. Jag vill svara att han fick några skråmor men att bilen tog den värsta smällen. Jag vill svara att han hade tur och att han sitter här med oss idag. För en sekund känns det som att jag faktiskt har det alternativet. Att det finns där, en annan möjlig utgång. En annan verklighet. Det känns som att jag där och då kan välja. Jag skriver till sist "Han dog direkt vid krocken". Orden piskar mig rakt i hjärtat. Jag stannar upp och läser orden om och om igen. Det är som om han dör igen när jag läser. Som att jag inser igen vad som faktiskt har hänt. 
 
"Det är ingen som vet hur min bror kom över med bilen på andra sidan vägen och det är ingen som förstår varför det skulle komma en lastbil just precis då. Han dog direkt vid krocken."

vi kan väl låtsas

Nästa fredag har det gått ett år. Ett år sedan livet slogs i spillror. Då vi alla gick itu, flera gånger om. 
Idag för ett år sedan var han lika levande som du och jag. Lika levande som han är i mina minnen. I mina tankar. I mina drömmar. Så många gånger jag velat spola tillbaka tiden till de där dagarna innan beskedet kom. Jag vill stanna upp i ovissheten. Stanna upp i känslan av att han finns tillgänglig, att han är där. Jag vill stanna i kramen, andas in hans doft. Känna hans närvaro. Det har redan gått mer än ett år sedan jag senast såg honom. Vi satt på en bänk i Malmö, hejade på när mamma sprang milen för första gången. Vi satt där bara han och jag. Solen sken och han sa att här var det gött att sitta. Det var verkligen gött. Jag vill så gärna bara sitta där på bänken med honom igen i höstsolen. Prata om vad han gjort sen vi sågs sist. Bara vara tillsammans. Detta var 10 dagar innan beskedet kom. Jag hade spenderat varenda en av de där 10 dagarna som fanns kvar med honom. Om jag hade vetat. Om jag hade vetat hade jag tagit en bild på honom där på bänken, en allra sista bild. Min allra finaste lillebror.
 
Sorgen har inga gränser. Jag har alltid vetat att du varit viktig för mig, alltid känt att vi på något vis hört ihop. Någon klok person skrev en gång att sorg är kärlek som blivit hemlös och så är det verkligen. Jag har inte vetat vilka mängder kärlek det finns inom mig, jag vet det nu för den har inte längre någonstans att ta vägen. Jag kan inte längre måna om dig, fråga hur du mår och hur du har det, jag kan inte krama dig när du spelar motvillig. Så kärleken samlas på hög men den ryms inte inom mig. Jag älskar dig så lillebror och jag vill fortfarande inte leva en enda dag utan dig. Ändå har jag gjort det. Ändå har jag snart levt 365 dagar utan dig lillebror. Men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig och de allra flesta nätter finns du i drömmen. Jag har fortfarande inte förlåtit livet för att ha tagit dig ifrån mig, berövat mig på dig och allt det som du skulle föra med dig. Att jag blivit lämnad syskonlös. Ensam. Lillebrors-lös.
 
Jag har fortfarande inte tvättat tröjorna som jag tagit med mig från ditt rum. Jag säger fortfarande att de är dina. Det känns bra att säga att de är dina även om du egentligen inte kan äga något alls längre. Men vi kan väl låtsas för en sekund, att jag bara lånat dem. Vi kan låtsas att vi inte fått beskedet än. Vi kan låtsas att du finns tillgänglig, att jag kan ringa till dig om jag vill. Vi kan låtsas att vi sitter där på bänken. Vi kan låtsas att du är lika levande nu som du var då för ett år sen.

Finns igen ben


.

 
Jag vill inte bära på den här sorgen.
Jag vill aldrig sluta bära på den här sorgen.
 
Jag vill inte att du inte lever längre.
Jag vill aldrig glömma att du har levt.

Det slår.

Det känns som att hjärtat är så väldigt skört just nu. Som att minsta lilla hade fått det att spricka.
Som om det var små små trådar som höll ihop kamrarna, höll allt på plats. Det som tidigare, från början, höll ihop allt så hårt har slits bort. Bit för bit, dag för dag, år för år.
Jag förundras ibland över hur det fortfarande kan slå. Så många gånger som det slått så hårt att jag tänkt "nu slutar det snart, nu sprängs det". Nu gör hjärtat så ont, hur kan det någonsin orka slå en hel livstid. Men det slår. Dag för dag, år för år.
Tills en dag.
För vissa kommer den där dagen tidigare än för andra, den kommer så fort att de som blir kvar inte kan förstå att den där dagen var där. De vars hjärtan fortfarande slår kan inte förstå hur deras hjärtan kan orka fortsätta slå när den vars hjärta som slutade slå inte längre är kvar.
Deras hjärtan kommer alltid ha slutat att slå.
Trådarna som håller ihop det smärtande hjärtat slits lite var gång en tänker på det där, att våra hjärtan inte längre slår i takt

RSS 2.0