Idag var vi på en superintressant och viktig föreläsning angående våld i nära relationer. Det var kriscentrum här i Lund som kom och delade med sig av deras erfarenheter och den problematik som de möter på arbetsfältet. Det är väldigt givande med besök från verkligheten, den problematik som de möter är vårt framtida arbetsfält. Sådana besök ger en slags aha-känsla, eller "juste! det är ju det här jag ska göra!". Plötsligt blir det konkret, relevant och livsviktigt. Jag vill hjälpa, det är därför jag läser det här. Och föreläsningen berör, de historier som de berättar träffar rakt in i hjärtat. Men inom mig pågår ett krig. Sorgen är en egoistisk grej. Ni vet den här klyschan "för att hjälpa andra måste en själv vara hel" och det ligger en hel del i det där. Även om jag blir berörd och känner att jag vill hjälpa så gör det också att allt det som finns inom mig bubblar upp. Jag har inte varit med om våld i nära relationer och allt det fruktansvärda som hör därtill men jag har varit med om en annan sorts krissituation. Eller rättare sagt jag är med om en annan sorts krissituation och min smärta, min sorg, min kris tar så offantligt stor plats inom mig. Och allt det där berörs när jag berörs. Alla känslor är sammanlänkade på nått vis. Jag kan inte enbart känna sympati med andra när jag själv är på botten. Många vill gärna hjälpa mig, pusha mig framåt, att gå till skolan. "Det är bra att försöka få tillbaka rutiner, lite struktur som håller en uppe". De har absolut rätt, men min skola går ut på att lära sig hjälpa andra i fruktansvärda situationer. Jag kan inte sitta på en föreläsning alldeles neutral och bara mata på som en maskin för att hitta tillbaka till rutiner. Det vi läser om i skolan berör, det väcker känslor och det kräver att vi så småningom ska kunna hjälpa andra och just nu går all min energi åt att försöka hjälpa mig själv. Just nu känner jag inte att jag hade kunnat vara en bra socionom eftersom jag inte är hel.

Det finns inget vackert med den här sorgen, med den här smärtan. Den är brutal. Den växer i bröstet som ett monster, äter upp dig bit för bit. Den tär på dina krafter, gör dig ständigt trött. Den bultar konstant även om du för stunden försöker hålla dig sansad. Den får dig att gråta och gråten tar ett sådant grepp om dig att hela kroppen krampar. Så många gånger som gråten har övergått till desperata skrik utan ljud. Sorgen tar över allt. Det finns inte plats för glädje, lust, vilja. Monstret lämnar ett stort tomrum där i bröstet, som inte går att fylla. Det gör bara ont. Varje andetag är en värkande kraftansträngning. Jag är inte mer än en enda stor hög med brutal sorg.

Jag är en sån som en tycker synd om. Just nu är jag det. Människor lider när de ser mig. Jag ser det i deras ögon, deras sätt att titta på mig. Deras sätt att le när de möter mig i affären. Det är något i deras ansikten som säger "jag vet vad du går igenom, jag lider med dig". Det känns nästan som om jag vore sjuk. Alla har överseende med att jag inte hör av mig, överseende med att jag inte svarar dem, att jag inte orkar. Ja, människor har överseende med nästan allt just nu. Och jag förstår det, men jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag vet inte hur jag ska bemöta deras sympati, deras medlidande. Jag vill inte ha den här rollen.

Igårkväll tänkte jag på annat, jag skrattade och jag levde litegrann. Det fick jag betala för idag, tio gånger om. Sorgen kom över mig redan i drömmen och när jag vaknade tog den över hela min existens sådär som den gör emellanåt. Jag tog bilen genom höstrusket från Lund till min familj på landet och jag grät hysteriskt hela vägen dit. Jag tjöt och jag snorade och tårarna blötte ner både kinder och halsduk. Jag saknar min bror så fruktansvärt mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Vi har alltid varit Hannaben, folk har sagt våra namn i ett andetag ungefär som ett dubbelnamn. Som om vi hörde ihop och nu vet jag inte hur jag ska vara Hanna utan Ben. Min absoluta favoritperson, no doubts, har alltid varit han. Vi har hängt ihop han och jag, storasyster lillebror. Vi har inte haft samma umgängeskrets eller samma intressen, vi var bra på olika saker och vi var dåliga på olika saker. Men det var just det som gjorde det, vi konkurrerade aldrig. Vi skrattade åt samma saker, vi drev med våra föräldrar, tittade på alldeles för många dåliga youtube-klipp. Vi kunde hänga upp oss på en liten liten sak och göra världens grej av det, skratta sådär så vi fick magont. Jag minns en gång då vi var i vårt esse och mamma blev arg "nu får det räcka! lugna ner er!" men egentligen var hon mest avis på att vi hade så roligt och så länge utan att hon egentligen förstod det roliga. Vi hade vår chargong han och jag. Vi delade så mycket mer än bara vår humor såklart, vi var ju syskon. Och idag saknar jag det där så mycket att det river i mig, vänder ut och in på mig. Idag har sorgen tagit över hela min existens men så länge han finns kvar i mitt minne och hjärta så kommer jag alltid vara Hannaben. 

Idag har jag gjort mer än att bara existera. Idag har jag haft saker inplanerade, idag har jag fungerat. Och det skrämmer mig. Jag kan fungera. Jag kan för en kort stund hålla ett samtal om något helt annat. Jag kan ta mig från punkt a till punkt b. Jag kan svara på ett sms. Jag kan göra mer än att andas. De första dagarna kunde jag inte tänka längre fram än en timme. Att fråga vad jag ville var helt lönlöst. Att försöka nå mig på telefonen var ännu mer lönlöst. Bortsett från sorgen och allt som hör därtill så var jag apatisk. Jag ville inget. Jag visste inget. Jag kände inget. Jag är rädd för att livet ska gå vidare, livrädd för att skapa mig en vardag utan honom. Jag sitter just nu lite smått skamsen över att jag faktiskt har fungerat. Skamsen över att kroppen slagit på överlevnadsinstinkten - "Nu ska hon ta sig igenom det här!" Är det för tidigt? Gråter jag för lite? Borde jag verkligen fungera redan? Men sorgen finns där, saknaden finns där. Idag har jag saknat honom så himla mycket att allt som min kropp är gjord av har ryckt av rastlöshet, maktlöshet och hopplösthet. För jag vet ju att den där saknaden kommer aldrig gå över. Och har jag egentligen fungerat såsom jag brukar? Nej, jag har bara gjort mer än att just precis andas. För att jag måste. För att kroppen vill överleva även om jag just nu bara egentligen vill gå i ide. Lägga mig i fosterställning.

 

Jag har tyvärr inget klämcheckt, bra, klyschigt, hoppfullt slut på den här texten, på de här osammanhängande tankarna. Så jag slutar helt enkelt här, mitt i den ändlösa saknaden.

Jag måste skriva. Inte för att jag är stark. Inte för att jag förstått vad som har hänt. Inte för att jag är redo att leva livet som vanligt. Utan bara för att. För att jag måste göra något. För att jag måste få ut något ur mig. Jag har fått hur många fina sms, meddelanden och hälsningar som helst från så många människor och jag har inte orkat svara, på ett enda. På samma sätt som alla människor undrar vad de ska skriva så undrar jag vad jag ska svara. All omtanke värmer men den bistra sanningen är att ingenting tröstar. Ingenting. Om det fanns en skala för hur maktlös en människa kan känna sig så befinner sig jag, och mina föräldrar, just nu långt långt bortom. För det enda som hade tröstat, det enda som hjälpt, hade varit att få Ben tillbaka. Det enda som vi inte kan göra. Jag skriver för att jag har något som jag måste lära mig att leva med, jag måste lära mig att leva med en sorg. En sorg utan botten, en sorg utan slut. ”Det blir inte bättre men det kommer bli lättare” det är orden som jag säger till mig själv, det är orden som jag säger när mina föräldrar än en gång bryter ihop. Just ikväll känns mina tårkanaler uttorkade och jag känner mig konstigt sansad. Det är mellan de två sinnestillstånden som en hela tiden pendlar, obegripligt sansad eller hysteriskt ledsen. Men sorgen är konstant. Du fattas oss lillebror, du fattas mig. Utan dig är jag halv.

 

 

Att sakna någon kan vara otroligt vackert men också bland det mest smärtsamma som går att känna, efter en tid blir gränsen mellan saknad och sorg liksom omöjlig att urskilja. Saknaden blir konstant och ibland som värst i de mest vardagliga av situationer. Det kan hugga till när en dricker sin första kopp kaffe på morgonen, i bilen påväg till vännerna, ensamma vandringen hem från festen, vid middagsbordet eller en helt vanlig tisdagseftermiddag. Jag önskar du var här.

Idag har jag en annan uppfattning och jag har all rätt i världen att kalla mig själv för kvinna. Och min förhoppning är att om jag en dag får en dotter ska vi ha kommit så pass långt att idealen har suddats ut och den skarpa normbilden ha blivit oklar. Att hon kan få känna sig fri att få vara både lucia, Spiderman och vadhelst hon vill, att hennes längd varken ska innebära förbjudna eller tillskrivna egenskaper. Men vi har en lång väg dit. Min övertygelse är att feminism behövs i allra högsta grad för att kunna förändra dessa normer, vi behöver jämlikhet. För vi är alla påverkade. Vissa mer och andra mindre. Det är många gånger så inbyggt i våra system, i våra strukturer, i vårt tal, i vårt tänkande att vi inte ens märker det. Ojämställdheten är en norm som måste synliggöras i varenda vrå och skrymsel för att kunna förändras och försvinna.

 

 

 

Jag är en såndär som drömmer, hela tiden och överallt. På bussen genom stan, under föreläsningen, på väg till skolan eller i sängen en lång söndagsmorgon. Jag kan skapa en lång monolog i mitt huvud som början på en bok, jag avslutar den aldrig. Jag kan spela upp ett helt scenario framför mig om hur jag lever mitt liv någon helt annanstans. Jag ser ofta mitt liv som från ovan, hur det hade kunnat vara en scen ur en film. Jag väljer mitt soundtrack och klär mig i något som jag för stunden känner reflekterar vem jag är. Jag komponerar ihop ord och försöker uttrycka mig. Jag knäpper bilder på människor och meningslösa ting, försöker återge världen så som jag ser den. Jag vill minnas allt. Livrädd för att glömma. Jag drömmer och romantiserar. Jag vill kunna se något vackert i varje tillfälle. Hur tepåsen sakta sprider en röd färg i det varma vattnet, hur det rycker i dina mungipor när jag ger dig en komplimang, hur en liten pojke på tåget ber sin mamma förklara allt som svischar förbi utanför, hur solen får ett speciellt ljus på hösten och hur någon plötsligt brister ut i ett innerligt genuint skratt. Jag är en såndär som drömmer, reflekterar och tänker. Alldeles för mycket och ibland inte alls. Vissa stunder bara är och det är bra så. Vissa stunder får aldrig ta slut men det gör dem ändå och vissa stunder får gärna skynda på fast det gör dem inte ändå. Jag är en såndär som vill kunna samla ihop mitt liv i mina armar, greppa det, sätta fingret på det och försöka skildra det i ord men det går aldrig. För ingenting är absolut. Allt har en vinkel, perspektiv. färgskalor och det går endast att känna in allt det där i stunden. Där och då. Men jag är en såndär som drömmer, hela tiden och överallt.