Anteckning 17/7

Minnet sitter i kroppen.
Kroppen ropar efter honom.
Han svarar inte.


att hjälpa andra

Idag var vi på en superintressant och viktig föreläsning angående våld i nära relationer. Det var kriscentrum här i Lund som kom och delade med sig av deras erfarenheter och den problematik som de möter på arbetsfältet. Det är väldigt givande med besök från verkligheten, den problematik som de möter är vårt framtida arbetsfält. Sådana besök ger en slags aha-känsla, eller "juste! det är ju det här jag ska göra!". Plötsligt blir det konkret, relevant och livsviktigt. Jag vill hjälpa, det är därför jag läser det här. Och föreläsningen berör, de historier som de berättar träffar rakt in i hjärtat. Men inom mig pågår ett krig. Sorgen är en egoistisk grej. Ni vet den här klyschan "för att hjälpa andra måste en själv vara hel" och det ligger en hel del i det där. Även om jag blir berörd och känner att jag vill hjälpa så gör det också att allt det som finns inom mig bubblar upp. Jag har inte varit med om våld i nära relationer och allt det fruktansvärda som hör därtill men jag har varit med om en annan sorts krissituation. Eller rättare sagt jag är med om en annan sorts krissituation och min smärta, min sorg, min kris tar så offantligt stor plats inom mig. Och allt det där berörs när jag berörs. Alla känslor är sammanlänkade på nått vis. Jag kan inte enbart känna sympati med andra när jag själv är på botten. Många vill gärna hjälpa mig, pusha mig framåt, att gå till skolan. "Det är bra att försöka få tillbaka rutiner, lite struktur som håller en uppe". De har absolut rätt, men min skola går ut på att lära sig hjälpa andra i fruktansvärda situationer. Jag kan inte sitta på en föreläsning alldeles neutral och bara mata på som en maskin för att hitta tillbaka till rutiner. Det vi läser om i skolan berör, det väcker känslor och det kräver att vi så småningom ska kunna hjälpa andra och just nu går all min energi åt att försöka hjälpa mig själv. Just nu känner jag inte att jag hade kunnat vara en bra socionom eftersom jag inte är hel.

det finns inget vackert med den här sorgen.

Det finns inget vackert med den här sorgen, med den här smärtan. Den är brutal. Den växer i bröstet som ett monster, äter upp dig bit för bit. Den tär på dina krafter, gör dig ständigt trött. Den bultar konstant även om du för stunden försöker hålla dig sansad. Den får dig att gråta och gråten tar ett sådant grepp om dig att hela kroppen krampar. Så många gånger som gråten har övergått till desperata skrik utan ljud. Sorgen tar över allt. Det finns inte plats för glädje, lust, vilja. Monstret lämnar ett stort tomrum där i bröstet, som inte går att fylla. Det gör bara ont. Varje andetag är en värkande kraftansträngning. Jag är inte mer än en enda stor hög med brutal sorg.


jag vet inte

Jag är en sån som en tycker synd om. Just nu är jag det. Människor lider när de ser mig. Jag ser det i deras ögon, deras sätt att titta på mig. Deras sätt att le när de möter mig i affären. Det är något i deras ansikten som säger "jag vet vad du går igenom, jag lider med dig". Det känns nästan som om jag vore sjuk. Alla har överseende med att jag inte hör av mig, överseende med att jag inte svarar dem, att jag inte orkar. Ja, människor har överseende med nästan allt just nu. Och jag förstår det, men jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag vet inte hur jag ska bemöta deras sympati, deras medlidande. Jag vill inte ha den här rollen.

storasyster lillebror

Igårkväll tänkte jag på annat, jag skrattade och jag levde litegrann. Det fick jag betala för idag, tio gånger om. Sorgen kom över mig redan i drömmen och när jag vaknade tog den över hela min existens sådär som den gör emellanåt. Jag tog bilen genom höstrusket från Lund till min familj på landet och jag grät hysteriskt hela vägen dit. Jag tjöt och jag snorade och tårarna blötte ner både kinder och halsduk. Jag saknar min bror så fruktansvärt mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Vi har alltid varit Hannaben, folk har sagt våra namn i ett andetag ungefär som ett dubbelnamn. Som om vi hörde ihop och nu vet jag inte hur jag ska vara Hanna utan Ben. Min absoluta favoritperson, no doubts, har alltid varit han. Vi har hängt ihop han och jag, storasyster lillebror. Vi har inte haft samma umgängeskrets eller samma intressen, vi var bra på olika saker och vi var dåliga på olika saker. Men det var just det som gjorde det, vi konkurrerade aldrig. Vi skrattade åt samma saker, vi drev med våra föräldrar, tittade på alldeles för många dåliga youtube-klipp. Vi kunde hänga upp oss på en liten liten sak och göra världens grej av det, skratta sådär så vi fick magont. Jag minns en gång då vi var i vårt esse och mamma blev arg "nu får det räcka! lugna ner er!" men egentligen var hon mest avis på att vi hade så roligt och så länge utan att hon egentligen förstod det roliga. Vi hade vår chargong han och jag. Vi delade så mycket mer än bara vår humor såklart, vi var ju syskon. Och idag saknar jag det där så mycket att det river i mig, vänder ut och in på mig. Idag har sorgen tagit över hela min existens men så länge han finns kvar i mitt minne och hjärta så kommer jag alltid vara Hannaben. 

överlevnadsinstinkt

Idag har jag gjort mer än att bara existera. Idag har jag haft saker inplanerade, idag har jag fungerat. Och det skrämmer mig. Jag kan fungera. Jag kan för en kort stund hålla ett samtal om något helt annat. Jag kan ta mig från punkt a till punkt b. Jag kan svara på ett sms. Jag kan göra mer än att andas. De första dagarna kunde jag inte tänka längre fram än en timme. Att fråga vad jag ville var helt lönlöst. Att försöka nå mig på telefonen var ännu mer lönlöst. Bortsett från sorgen och allt som hör därtill så var jag apatisk. Jag ville inget. Jag visste inget. Jag kände inget. Jag är rädd för att livet ska gå vidare, livrädd för att skapa mig en vardag utan honom. Jag sitter just nu lite smått skamsen över att jag faktiskt har fungerat. Skamsen över att kroppen slagit på överlevnadsinstinkten - "Nu ska hon ta sig igenom det här!" Är det för tidigt? Gråter jag för lite? Borde jag verkligen fungera redan? Men sorgen finns där, saknaden finns där. Idag har jag saknat honom så himla mycket att allt som min kropp är gjord av har ryckt av rastlöshet, maktlöshet och hopplösthet. För jag vet ju att den där saknaden kommer aldrig gå över. Och har jag egentligen fungerat såsom jag brukar? Nej, jag har bara gjort mer än att just precis andas. För att jag måste. För att kroppen vill överleva även om jag just nu bara egentligen vill gå i ide. Lägga mig i fosterställning.
 
Jag har tyvärr inget klämcheckt, bra, klyschigt, hoppfullt slut på den här texten, på de här osammanhängande tankarna. Så jag slutar helt enkelt här, mitt i den ändlösa saknaden.

lära sig leva

Jag måste skriva. Inte för att jag är stark. Inte för att jag förstått vad som har hänt. Inte för att jag är redo att leva livet som vanligt. Utan bara för att. För att jag måste göra något. För att jag måste få ut något ur mig. Jag har fått hur många fina sms, meddelanden och hälsningar som helst från så många människor och jag har inte orkat svara, på ett enda. På samma sätt som alla människor undrar vad de ska skriva så undrar jag vad jag ska svara. All omtanke värmer men den bistra sanningen är att ingenting tröstar. Ingenting. Om det fanns en skala för hur maktlös en människa kan känna sig så befinner sig jag, och mina föräldrar, just nu långt långt bortom. För det enda som hade tröstat, det enda som hjälpt, hade varit att få Ben tillbaka. Det enda som vi inte kan göra. Jag skriver för att jag har något som jag måste lära mig att leva med, jag måste lära mig att leva med en sorg. En sorg utan botten, en sorg utan slut. ”Det blir inte bättre men det kommer bli lättare” det är orden som jag säger till mig själv, det är orden som jag säger när mina föräldrar än en gång bryter ihop. Just ikväll känns mina tårkanaler uttorkade och jag känner mig konstigt sansad. Det är mellan de två sinnestillstånden som en hela tiden pendlar, obegripligt sansad eller hysteriskt ledsen. Men sorgen är konstant. Du fattas oss lillebror, du fattas mig. Utan dig är jag halv.


besvikelse

Besvikelsen är den värsta känslan. Den river och skriker inom en. Den gör ont och den vrider om. Den har dessutom följdkänslor. Den får en att känna alla de där känslorna som en helst av allt vill slippa. Besvikelsen får tårar att rinna, den gör händer till knytna nävar. Besvikelsen får hjärtan att hårdna och relationer att dras itu. Besvikelsen är den värsta känslan.  

this world of ours, it's limited edition

 

som en infektion i hjärtat

Att vara kär är som en infektion i hjärtat. Som värker och kliar, för att sedan sprida sig till hjärnan och ta upp all möjlig funktionell tankeverksamhet. Kommer jag gå sönder? Kommer jag bli hel?

nobody puts baby in a corner

 

när saknaden blir fysisk

 
Det här med att sakna någon sådär så det riktigt värker i kroppen. Det känns liksom ända ut i fingertopparna, att någon fattas dig. Som om hela kroppen lider av en slags abstinens. Bara jag får se dig, höra dig, känna dig, röra dig. Kanske finns det ett botemedel på apoteket eftersom saknaden blir så fysisk. Ett piller mot krämpor orsakade av att någon fattas dig. Det är troligtvis den mest universella smärtan som finns, för ingen undkommer den. Alla har vi eller har haft någon att sakna. Det kanske är det som gör saknaden uthärdlig även om den känns extremt outhärdlig, att trots hur starka krämporna än är så finns det en glädje. En glädje för att någon fattas dig. För att det finns någon som fått betyda så mycket att hen är värd att sakna, sådär så det känns ända ut i fingertopparna.

nyårslöften

Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över vart livet tar en. En vän frågade för ett tag sedan om jag hållt mitt nyårslöfte för det här året. Jag hade bara ett - att 2014 skulle bli ett stabilt år. Med betoning på stabilt. 2013 hade haft sin turbulens och skakat om rejält på alla möjliga vis på i princip alla plan i livet och min enda önskan inför det kommande året var att jag skulle få stå med båda fötterna stadigt förankrade i marken. Mindre kaos, mindre tvivel, mindre virvlande tankar, mindre ångestfyllda beslut. Men någonstans glömde jag nog bort att jag inte kan lova mig själv en ny personlighet och jag kan heller aldrig lova mig själv att livet inte kommer att innebära oväntade saker. Jag fick ingen ny personlighet och livet blev knappast mer stabilt, för livet gör liksom inte som en säger till det (och inte jag heller för den delen, suck). 2014 har varit ännu ett extremt lärorikt och roligt år men också ännu ett jobbigt och omskakande år. Men ändå så står jag här ett år senare och känner mig trots allt lite stabilare. Med tid kommer liksom också insikt. En insikt om att det faktiskt är såhär jag fungerar och en insikt om hur jag ska hantera det. En insikt om att livet aldrig kommer sluta förvåna och överraska och den dagen det gör det, den dagen kan jag lika gärna packa väskan och fara upp till himlen. Saker och ting blir aldrig som en tänkt men det kan bli himla bra ändå. Mitt löfte för nästa år blir nog helt enkelt att inte ha några löften. Utan låta livet ha sin gång som det ändå alltid har. Och gå på känslan.
 

jag önskar du var här

Att sakna någon kan vara otroligt vackert men också bland det mest smärtsamma som går att känna, efter en tid blir gränsen mellan saknad och sorg liksom omöjlig att urskilja. Saknaden blir konstant och ibland som värst i de mest vardagliga av situationer. Det kan hugga till när en dricker sin första kopp kaffe på morgonen, i bilen påväg till vännerna, ensamma vandringen hem från festen, vid middagsbordet eller en helt vanlig tisdagseftermiddag. Jag önskar du var här.

så som det alltid gör

"Jag hade klarat mig väldigt bra hela dagen. Det fanns en känsla av en sorts acceptans för hela situationen. Det var igår vi hade sagt hejdå och på något sätt var det skönt att den biten var över. Men plötsligt kom jag på mig själv med att sitta där på tåget och rabbla allt jag skulle komma att sakna med dig och gråten bubblade upp inom mig igen. Jag skakade av mig tanken och försökte fokusera på att det är nu livet går vidare. Så som det alltid gör."
 

tillfällen av hopplöshet

Idag regnar det, det är ett sådant där ihållande-smattrar-på-rutan-regn. Konstant om en ska tala i matematiktermer, vilket jag helst låter bli. Den där dysterheten som ofta kommer när träden tappar sina löv har på något sätt smygit sig på och slagit sig till ro inom mig. Det känns ungefär som att jag befinner mig i ett enda stort gigantiskt hav och allt jag gör är att trampa vatten, jag kommer ingenstans. Jag skulle kunna simma åt vilket håll jag vill för att se vad som finns bortom horisonten, framåt, bakåt, vänster, höger. Jag skulle kunna dyka ner på djupet och upptäcka världen där men jag står still. Det är som att jag kan höra klockan ticka, jag kan höra hur tiden går och jag bara fortsätter trampa. På samma ställe. Samtidigt slår det mig att det förmodligen kvittar vad jag gör, det kommer alltid finnas tillfällen av hopplöshet, uppgivenhet och känslan av meningslöshet. Jag försöker i alla fall trösta mig med att jag gör, något. Jag utbildar mig, jag försöker att bygga en famtid men just nu känns det mest som att jag sitter vid köksbordet hemma hos mamma och pappa, hör klockan ticka och känner hur mina ungdomsår rinner mellan fingrarna på mig. Är det här allt jag blir så dör jag.

en del av mig, en del av samhället

"Men hon har tjejig kropp, du är såhär..såhär..stabil." sa han och vi drev med honom, sa att nu hade han allt gjort bort sig. Jag spelade förolämpad och skrattade. Fast det satt någonting djupt där inne som värkte.
Jag har ofta fått höra att jag är grabbig, att jag inte är sådär tjejig som de andra brudarna. Jag brukar än idag skylla lite skämtsamt på att jag är uppväxt med grabbar. Det är dock inte hela sanningen. Jag har aldrig haft det där typiskt flickiga utseendet, eller rättare sagt: jag har aldrig varit liten och nätt. Vilket har gjort att jag aldrig ansett mig ha rätten att vara just "flickig" eller "tjejig" (vad det nu egentligen är kan en ju också fråga sig). Det skulle ju vara patetiskt om en storväxt ful tjej betedde sig flickigt och förväntade sig att hennes omgivning också skulle behandla henne därefter. Jag har också ofta fått höra att jag är en stark person, förmodligen är jag inte starkare än de flesta andra men det har inte varit okej för mig att visa mig svag. För jag har aldrig haft de dragen, bara söta små rara flickor får visa sig svaga och hjälplösa. För det är ju bara de som känner sig så ibland. Jag byggde upp mig själv till att vara någon slags motsats pol och under hela min uppväxt rynkat pannan och fnyst lite åt allt det som ansetts vara flickigt. Allt det här är ju såklart nonsens men det såg jag inte då, det var såhär jag resonerade. Jag passade inte in i ramen för hur en flicka borde vara och kunde ju knappast förvänta mig att få vara Lucia eller liknande, så jag låtsades inte heller bry mig om sådant där trams. När jag blev något äldre kunde det till och med gå så långt att när en kille behandlade mig illa trodde jag mig inte ha rätten att kräva något bättre eller något mer, jag borde vara glad att han ens ville vara med mig. För jag var inte så snygg, vacker, söt eller annat valfritt positivt adjektiv som bör beskriva en tjej eller flicka, eller kvinna. Vilket också är ett ord jag tidigare inte ansett mig ha rätten att definiera mig som, för jag har helt enkelt inte varit kvinnlig nog.
Idag har jag en annan uppfattning och jag har all rätt i världen att kalla mig själv för kvinna. Och min förhoppning är att om jag en dag får en dotter ska vi ha kommit så pass långt att idealen har suddats ut och den skarpa normbilden ha blivit oklar. Att hon kan få känna sig fri att få vara både lucia, Spiderman och vadhelst hon vill, att hennes längd varken ska innebära förbjudna eller tillskrivna egenskaper. Men vi har en lång väg dit. Min övertygelse är att feminism behövs i allra högsta grad för att kunna förändra dessa normer, vi behöver jämlikhet. För vi är alla påverkade. Vissa mer och andra mindre. Det är många gånger så inbyggt i våra system, i våra strukturer, i vårt tal, i vårt tänkande att vi inte ens märker det. Ojämställdheten är en norm som måste synliggöras i varenda vrå och skrymsel för att kunna förändras och försvinna.
 

känslor och annat abstrakt

 
Jag har en märklig förmåga
att kunna ångra mig tio miljoner gånger på en dag.
Att kunna ha en uppfattning på morgonen
och en motsatt på kvällen,
gällande exakt samma sak.
Att ena sekunden vara totalt oberörd
och i nästa
känna att hela min värld kan rasa samman.
 
 

drömmer

Jag är en såndär som drömmer, hela tiden och överallt. På bussen genom stan, under föreläsningen, på väg till skolan eller i sängen en lång söndagsmorgon. Jag kan skapa en lång monolog i mitt huvud som början på en bok, jag avslutar den aldrig. Jag kan spela upp ett helt scenario framför mig om hur jag lever mitt liv någon helt annanstans. Jag ser ofta mitt liv som från ovan, hur det hade kunnat vara en scen ur en film. Jag väljer mitt soundtrack och klär mig i något som jag för stunden känner reflekterar vem jag är. Jag komponerar ihop ord och försöker uttrycka mig. Jag knäpper bilder på människor och meningslösa ting, försöker återge världen så som jag ser den. Jag vill minnas allt. Livrädd för att glömma. Jag drömmer och romantiserar. Jag vill kunna se något vackert i varje tillfälle. Hur tepåsen sakta sprider en röd färg i det varma vattnet, hur det rycker i dina mungipor när jag ger dig en komplimang, hur en liten pojke på tåget ber sin mamma förklara allt som svischar förbi utanför, hur solen får ett speciellt ljus på hösten och hur någon plötsligt brister ut i ett innerligt genuint skratt. Jag är en såndär som drömmer, reflekterar och tänker. Alldeles för mycket och ibland inte alls. Vissa stunder bara är och det är bra så. Vissa stunder får aldrig ta slut men det gör dem ändå och vissa stunder får gärna skynda på fast det gör dem inte ändå. Jag är en såndär som vill kunna samla ihop mitt liv i mina armar, greppa det, sätta fingret på det och försöka skildra det i ord men det går aldrig. För ingenting är absolut. Allt har en vinkel, perspektiv. färgskalor och det går endast att känna in allt det där i stunden. Där och då. Men jag är en såndär som drömmer, hela tiden och överallt.

Där bak i taxin

Vissa dagar dyker minnen upp bara sådär, helt utan tanke på sammanhang eller relevans. Minnen som en knappt har tänkt på att en har. Idag satt vi i baksätet på en taxi. Jag var inte säker på om det hade börjat mörkna eller om det hade börjat ljusna. Jag brydde mig inte så mycket om vilket, jag brydde mig mest om dig. Taxichauffören där framme envisades med att hålla ett samtal till liv om någon flaska han fått och frågade om vi ville smaka. Jag minns inte hans ord så noga för jag lyssnade vagt. Jag lät dig svara honom vilket du så artigt gjorde, lika trevlig som du alltid är. Trots att du inte brydde dig ett dugg om den där flaskan i handskfacket. Jag satt lutad med huvudet mot ditt bröst och du höll armen om mig. Min blick flackade från dig till skogen som mörkt flög förbi utanför rutan. Då och då när taxichauffören gav dig en paus i samtalet böjde du ansiktet ner och pussade på mitt huvud. Du strök med handen över mitt hår och jag log för mig själv, denna gången skulle det blir bra.

Tidigare inlägg
RSS 2.0