Höstvädret kan vara sådär fruktansvärt deprimerande med allt regn och rusk men sen kommer de där fina kvällarna med det underbara ljuset och färgerna. De kvällar som bara hösten kan ge, de kvällar som man längtar efter när den börjar närma sig. Kylan ligger som en dimma över landskapet och solen låter sina ljusstrålar ge värmande färger och plötsligt ser allt så levande ut. Så fint. Det är sådana dagar jag trivs som allra bäst här ute i ödemarken. Känner mig som hemma.