Obekväm verklighet
Det är en såndär jobbig kväll ikväll med alldeles för mycket känslor. Jag fick se filmen från Indienresan i höstas, det var tortyr. Det vred sig i magen så mycket jag ville tillbaka och uppleva allt igen. Alla intryck och minnen liksom sköljde över mig. Den resan är det absolut häftigaste jag varit med om och kanske det mest känslosamma också. Det gör lite ont när man tänker på att de är kvar där, i sina skjul fastän jag åkt hem. Faktumet att jag hade en varm och skön säng att åka hem till medan de skulle leva kvar i slummen gjorde ont. Det är deras vardag, deras verklighet. När vårt plan landat här hemma behövde vi inte längre tänka på det. Vi kan leva våra välfärdsliv i lugn och ro men de är kvar. Kvar i trasiga hus, minimilöner och utan skor på fötterna. Världen är upp och ner.
Jag tror aldrig att jag kan vara nog tacksam för att vi fick lov att göra de här resorna. Vissa säger att det vi fick uppleva är en klyscha, men ack så sann den är.
Det hjälper mig fortfarande att tänka tillbaka, på hur de sydafrikanske barnen och ungdomarna inte ville något annat än att vara i våra, i mina kläder. Väl hemma tänker jag: hur skulle någon någonsin vilja vara mig? Och sen minns jag.
Det sätter verkligen perspektiv på saker och ting.
Fin bild hörrudu! :)
