Sedan Zeyna dog har jag burit på något som jag inte brukade bära på. Jag tänkte skriva sorg men sorgen har lättat med tiden och den är inget som jag bär på konstant men den återvänder, regelbundet. Det som är konstant är en form av medvetenhet. Medvetenhet om att allt kan försvinna, inget är för evigt.
Jag brukade använda uttryck som innehöll döden innan olyckan, uttrycken har börjat hitta tillbaka men jag skäms lite varje gång de lämnar min mun. För människor dör, människor som inte borde dö, de dör. Utan att vi någonsin kommer att förstå varför. Det finns en slags rädsla inom mig också, som ett resultat av medvetenheten. Rädsla för att någon mer ska försvinna ifrån mig, någon som inte får försvinna. Någon som jag kanske inte klarar mig utan. Jag drömde att min bror dog och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Känslan satt i hela dagen, jag var tvungen att skicka ett sms till honom. Försäkra mig om att han är kvar när jag kommer hem. Försäkra mig om att han kommer sitta på sin plats vid matbordet vid middagen imorgon precis som alla andra middagar.
Jag har insett att livet inte går att greppa. Det går inte, jag har försökt. Jag har försökt att samla ihop det i mina armar. Sätta ord på det. Förstå händelser och hitta meningar. Det går till viss del, sen tar det stopp.
Människor har kommit och gått i mitt liv precis så som i många andras liv. Ibland obemärkt och ibland väldigt smärtsamt. Men tiden har alltid läkt såren och orden "Hanna klarar sig alltid" har varit lika sanna som de har varit använda. Men vad händer den dagen då någon försvinner som jag inte klarar mig utan? Vad händer när Hanna inte klarar sig. Medvetenheten. Det är den som tänt glöd i rädslan. Medvetandet om att allt kan hända. Ingen är odödlig, inte ens jag.