Det var valborg. Det var fest. Vi var hos en kompis, dansade och sjöng. Drack våra öl och spelade twister. Vi blåste såpbubblor och skrattade. Min öl tog slut och jag gick för att hämta en ny på kompisens rum där jag lagt mina grejer i förvar. Väl över tröskeln slog tanken mig att jag skulle höra vad brorsan gjorde på sitt valborg, han och grabbarna var säkert ute någonstans och hade odrägligt roligt. Såsom de brukar och bör.

Barriärerna som jag så omsorgsfullt byggt upp brast. Tårarna började rinna på en millisekund och sorgen kom med sin fullaste kraft. Min bror finns inte. Han finns inte. 

Det händer ofta att jag glömmer det för stunden, jag tänker att han är här som vanligt. Som han ska vara. Som han bör vara. Men han är inte det. Allt blir så banalt då, i jämförelse. Det blir svårt att återgå till festen. Det blir svårt att dansa, skratta eller sjunga med i låtarna som alla känner igen när hela ens insida värker. När det enda som panikartat snurrar i huvudet är - MIN BROR FINNS INTE. 

Jag hade ett fint valborgsfirande. Vi hade roligt, mina vänner och jag. Men jag önskar, så mycket som en människa bara kan önska, att min bror också varit någonstans och firat valborg med sina vänner. Att vi efteråt kunde prata om alla dumheter som dem hittat på under kvällen och som vi hittat på. Men min bror finns inte mer. Han gör inte det. Hur mycket jag än hoppas, önskar, låtsas, tänker. Det finns inget som kan förändra att jag inte kunde fråga brorsan vad han gjorde på sin valborgsmässoafton.