Jag skrev ett tal till honom för jag hade lovat mig själv att jag skulle skriva ett till hans student. Jag ville göra det för honom. Jag skrev det kort och hastigt kvällen innan begravningen och jag fick aldrig tillfälle att läsa upp det. Men jag skrev det.

 

Nu får du faktistkt ta och komma hem. Det räcker nu, jag vill jag inte mer. Väck mig ur denna sjuka dröm. Ta mig ur denna dåliga film. Säg att det har blivit ett extremt jävla missförstånd, blås av begravningen. Säg att det har löst sig sådär som det alltid ska göra. Kom hem nu.

Igårkväll tänkte jag på annat, jag skrattade och jag levde litegrann. Det fick jag betala för idag, tio gånger om. Sorgen kom över mig redan i drömmen och när jag vaknade tog den över hela min existens sådär som den gör emellanåt. Jag tog bilen genom höstrusket från Lund till min familj på landet och jag grät hysteriskt hela vägen dit. Jag tjöt och jag snorade och tårarna blötte ner både kinder och halsduk. Jag saknar min bror så fruktansvärt mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Vi har alltid varit Hannaben, folk har sagt våra namn i ett andetag ungefär som ett dubbelnamn. Som om vi hörde ihop och nu vet jag inte hur jag ska vara Hanna utan Ben. Min absoluta favoritperson, no doubts, har alltid varit han. Vi har hängt ihop han och jag, storasyster lillebror. Vi har inte haft samma umgängeskrets eller samma intressen, vi var bra på olika saker och vi var dåliga på olika saker. Men det var just det som gjorde det, vi konkurrerade aldrig. Vi skrattade åt samma saker, vi drev med våra föräldrar, tittade på alldeles för många dåliga youtube-klipp. Vi kunde hänga upp oss på en liten liten sak och göra världens grej av det, skratta sådär så vi fick magont. Jag minns en gång då vi var i vårt esse och mamma blev arg "nu får det räcka! lugna ner er!" men egentligen var hon mest avis på att vi hade så roligt och så länge utan att hon egentligen förstod det roliga. Vi hade vår chargong han och jag. Vi delade så mycket mer än bara vår humor såklart, vi var ju syskon. Och idag saknar jag det där så mycket att det river i mig, vänder ut och in på mig. Idag har sorgen tagit över hela min existens men så länge han finns kvar i mitt minne och hjärta så kommer jag alltid vara Hannaben. 

Idag har jag gjort mer än att bara existera. Idag har jag haft saker inplanerade, idag har jag fungerat. Och det skrämmer mig. Jag kan fungera. Jag kan för en kort stund hålla ett samtal om något helt annat. Jag kan ta mig från punkt a till punkt b. Jag kan svara på ett sms. Jag kan göra mer än att andas. De första dagarna kunde jag inte tänka längre fram än en timme. Att fråga vad jag ville var helt lönlöst. Att försöka nå mig på telefonen var ännu mer lönlöst. Bortsett från sorgen och allt som hör därtill så var jag apatisk. Jag ville inget. Jag visste inget. Jag kände inget. Jag är rädd för att livet ska gå vidare, livrädd för att skapa mig en vardag utan honom. Jag sitter just nu lite smått skamsen över att jag faktiskt har fungerat. Skamsen över att kroppen slagit på överlevnadsinstinkten - "Nu ska hon ta sig igenom det här!" Är det för tidigt? Gråter jag för lite? Borde jag verkligen fungera redan? Men sorgen finns där, saknaden finns där. Idag har jag saknat honom så himla mycket att allt som min kropp är gjord av har ryckt av rastlöshet, maktlöshet och hopplösthet. För jag vet ju att den där saknaden kommer aldrig gå över. Och har jag egentligen fungerat såsom jag brukar? Nej, jag har bara gjort mer än att just precis andas. För att jag måste. För att kroppen vill överleva även om jag just nu bara egentligen vill gå i ide. Lägga mig i fosterställning.

 

Jag har tyvärr inget klämcheckt, bra, klyschigt, hoppfullt slut på den här texten, på de här osammanhängande tankarna. Så jag slutar helt enkelt här, mitt i den ändlösa saknaden.

Jag måste skriva. Inte för att jag är stark. Inte för att jag förstått vad som har hänt. Inte för att jag är redo att leva livet som vanligt. Utan bara för att. För att jag måste göra något. För att jag måste få ut något ur mig. Jag har fått hur många fina sms, meddelanden och hälsningar som helst från så många människor och jag har inte orkat svara, på ett enda. På samma sätt som alla människor undrar vad de ska skriva så undrar jag vad jag ska svara. All omtanke värmer men den bistra sanningen är att ingenting tröstar. Ingenting. Om det fanns en skala för hur maktlös en människa kan känna sig så befinner sig jag, och mina föräldrar, just nu långt långt bortom. För det enda som hade tröstat, det enda som hjälpt, hade varit att få Ben tillbaka. Det enda som vi inte kan göra. Jag skriver för att jag har något som jag måste lära mig att leva med, jag måste lära mig att leva med en sorg. En sorg utan botten, en sorg utan slut. ”Det blir inte bättre men det kommer bli lättare” det är orden som jag säger till mig själv, det är orden som jag säger när mina föräldrar än en gång bryter ihop. Just ikväll känns mina tårkanaler uttorkade och jag känner mig konstigt sansad. Det är mellan de två sinnestillstånden som en hela tiden pendlar, obegripligt sansad eller hysteriskt ledsen. Men sorgen är konstant. Du fattas oss lillebror, du fattas mig. Utan dig är jag halv.

Att få vakna och somna just precis här, oavsett om det är på Bali eller i Höör. Såhär i efterhand känns det overkligt att jag somnade och vaknade ett helt halvår utan dig. Det enda vi hade var smskontakt med 10h tidsskillnad och brusiga skypesamtal. No more.

Självporträtt, det är bara jag helt enkelt. En helt vanlig måndag, nyduschad efter jobbet.

Vi tog med lunchen till havet, Erik och jag.

Svergiges sommarstugor är nog platsen där tiden stått som allra mest stilla. Det är ungefär som att kliva rakt in i 70-talet. Här fördrev Emma och jag tiden med att gå i skogen, spela monopol och ta årest första dopp (i svenska vatten) samt laga god mat, såklart.

Mötte upp honom efter ett halvår på varsin kontinent.

Inlägget jag refererar till handlar om livet i Oslo hösten 2013. Jag skrev det mest otänkbara trodde jag. Att om ett år från då, när min första termin drog igång, vara på andra sidan jorden. Den 12e februari 2015 flög jag till Bangkok. Nu nästan 10v senare är jag i Indonesien.

Och lika glad för det är jag. Läste igenom min dagbok som jag skriver under resan häromdan, jag citerar - "Mer än såhär kan jag inte önska mig av livet, det vore smaklöst girigt".

Käkar flygplatsfrulle. Typ det dyraste vi har gjort här i Vietnam. Idag flyger vi Hanoi - Kota Kinabalu med mellanlandning i Kuala Lumpur. Känns skönt att slippa 8h bussresor som omväxling.

Vietnam är så väldigt grönt och vackert. Här vandrar Carro och Bella, två nyfunna vänner, mellan tempelruiner från 1200-talet.