Imorgon vid det här laget sitter jag på bussen hem till Sverige. Märklig känsla och känslorna är så väldigt blandade. Egentligen skulle jag stannat i Oslo en vecka till men eftersom livet tog en oväntad vändning bestämde jag mig för att boka en ny hembiljett för att kunna vara med på begravningen. Att åka hem för en begravning är ju inte roligaste orsaken direkt, det känns väldigt tungt faktiskt. Även om livet har rullat på och jag har haft riktigt roligt senaste tiden så går det inte en dag utan att jag tänker på Zeyna och den där klumpen i hjärtat finns kvar, konstant. Dock känns det fortfarande väldigt overkligt och jag tror att verkligheten kommer skölja över mig väl hemma. Det är inte heller något jag ser fram emot men å andra sidan ska det bli så himla härligt att få återse alla nära och kära. Att få komma hem till bekvämligheter som ordentlig mat, städat hus och min garderob känns himmelskt. Samtidigt så vet jag att jag kommer sakna Oslo. Jag kommer sakna kollektivet. Jag kommer sakna Ingrid och alla våra äventyr. Denna texten blev ganska rörig och fram och tillbaka men det är sådan jag är just nu. När någon frågar hur jag mår blir jag oftast tyst en stund för jag vet helt ärligt inte hur jag mår. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen, om jag borde skratta eller gråta. Och jag skriver inte det här för att få medlidande utan mest för att försöka förklara hur jag känner mig för tillfället. Förklara varför jag kan verka frånvarande, ointresserad eller varför jag kanske inte svarar på frågan "hur mår du?". Även om jag inte riktigt vet hur jag ska känna för morgondagens hemfärd så vet jag att en hemfärd troligtvis är det jag behöver som mest.

Solen strålade i Oslo idag och jag vill tro att den strålade för henne, för hon var solsken i egen hög person. Världens finaste Zeyna.

Jag ångrar inte för en sekund att jag åkte. Det har varit en berg- och dalbana helt klart men mestadels har jag haft så himla roligt. Och man lär sig sjukt mycket av att göra en sådan här grej. Stå på egna ben. Jag har troligtvis bara en månad kvar i Oslo och jag längtar efter att få komma hem. Jag gör faktiskt det. Jag känner litegrann att nu har jag testat Oslo, jag vill se något annat! Frågan är bara vad "något annat" är, ångesten över vad jag ska göra när jag kommer hem har börjat smyga sig på. Eventuellt åker jag tillbaka hit efter nyår eftersom jag har jobb här men jag skulle så gärna vilja göra "något annat".

 

Jag satt på bussen på väg hem och tittade ut på stadens myller på andra sidan fönstret. En kvinna fotograferade sin man framför en ståtlig stor byggnad. Han hade något allvarsamt i blicken och händerna nedstoppade i jackfickorna. Kanske var det besvikelse, det är svårt att avläsa känslor i ett främmande ansikte när man som hastigast åker förbi. Men jag önskade att det var jag som tog hans bild. Att jag kunde få fånga likgiltigheten i hans ögon och det där ledsna men på något sätt allvarliga som låg över hans ansikte. Jag kunde se framför mig hur bilden skulle se ut med den stora gamla byggnaden suddigt i bakgrunden och fokus på mannen i den svarta dunjackan. Hur varje ansiktsdrag skulle betonas och hans blick skulle tränga genom linsen. Jag kunde se på hans färger att han inte var av skandinaviskt ursprung och jag undrade hur hans historia såg ut. Bilden som jag tagit av honom i min fantasi frambringade just den frågan – Vad är hans historia? Jag tror det är det som fascinerar mig så mycket med porträtt, det är det som gör att jag så innerligt önskar att jag kunde ta sådana bilder. För att det ligger en historia bakom. Bakom varje ansikte finns erfarenheter, lärdomar, fördomar, kunskaper, drömmar och planer. Det finns åsikter och tankar som jag själv kanske aldrig någonsin kommer att tänka. Att få ta en sådan bild hade varit mäktigt. Att få fånga nyanser och känslor i en människas ansikte, att få betraktaren att undra över historien bakom porträttet. Det hade jag velat kunna.

Storstadslivet är inte som det liv jag är van vid men jag gillar det. Igår kväll vid åtta tiden kom jag på att vi behövde mjölk, jag drog bokstavligt talat bara på mig skorna och gick ner på gatan och köpte ett paket. Hemma i Skåne har vi 7km till affären och man måste överväga om det är värt bensinpengarna. På bussen idag åkte  vi förbi ett antal mysiga kaféer där människor drack sitt förmiddagskaffe, lunchade, pluggade, läste tidningen eller bara umgicks och det såg så härligt ut. Som en del av vardagen. Jag gillar det. Jag har alltid haft lite svårt för att se mig själv i en lägenhet i en storstad men inte längre. Så länge jag alltid kan åka hem till mamma och pappa på landet och pausa lite då och då så hade jag nog älskat storstadslivet. Det är en helt annan rytm, en helt annan livsstil. Jag börjar nästan känna mig lite vuxen, ungdomligt vuxen.

On top of the world. Eller kanske inte men man kan ju fantisera lite. Det här året har jag varit rikligt bortskämd med att resa. Det är en dyr hobby men jag vill tro att det ger mycket att se andra delar av världen. Att man breddar sina vyer och sitt perspektiv, att man lär sig att allt inte alltid måste vara på det viset som man är van vid. Att olika nationaliteter har sina fördelar och att man kan lära av varandra. Men också att vara tacksam för att man faktiskt haft förmånen att växa upp i en trygg familj, i ett tryggt hus, i ett tryggt land. Det är få förunnat.

 

 

 

Att saker och ting aldrig någonsin blir som man tänkt är ett faktum. Här sitter jag med oväntat låga betyg, en dator som blivit totalt återställd där tre års information och bilder är puts väck, ett projektarbete som gått åt skogen, ett värkande hjärta och framtidsdrömmar upp över öronen. Även om den här dagen är långt ifrån min bästa dag så är jag glad egentligen. Jag tänker i alla fall vara glad. Imorgon åker jag till London med fem härliga klasskompisar och nästa vecka börjar studentfestligheterna. Livet är en fest just nu och kommer att vara det konstant två veckor framåt. Just idag är kanske ingen fest men det gäller att kasta bort självkritiken för ett slag och fokusera på glädjeämnena i livet och inte enbart det som gör ont. Men samtidigt måste man låta det få göra ont och idag gör det ont. Idag får lov att vara en dålig dag men imorgon tar jag nya tag. Imorgon börjar den bästa tiden i mitt liv, hittills.