Min kropp krampar. Jag vrider mig som om smärtan var fysisk. Det känns nästan så. Min kropp spänner sig medan tårarna rinner, som om jag med hjälp av mina muskler skulle kunna pressa ihop tomrummet som gapar stort och ihåligt. Det känns som om smärtan ekar inom mig, som att den aldrig ska sluta göra ont. Ett enda stort gigantiskt hål inuti bröstkorgen där smärtan slår mot revbenen. Det blir så när ångesten växer. Det blir så när jag för länge tänker på honom. När jag minns detaljer. Leenden, skratt, samtal. Jag ser honom så tydligt innanför pannbenet, han känns så nära. Så verklig. Han är ju precis där, och ändå är jag oförmögen att nå honom. Jag ser hur han ler sitt sneda leende, prillan under läppen. Jag ser hur han stoppar ner telefonen i fickan. Jag ser hur han rör sig, går. Jag hör hans skratt, hans pricksäkra oförutsägbara kommentarer. Han är ju precis där, precis här.
Jag krampar och vrider mig, tomrummet ekar.