Jag har varit hemma jättemycket senaste tiden, såklart. Men särskilt senaste veckan då sorgen och saknaden bara eskalerat. Sorgen är stor här med men det finns något tryggt och skönt i att befinna sig i det som jag kallat hem sen dess jag var 10 år. Ben finns här på ett helt annat sätt. Och när jag vill vara riktigt nära går jag upp på hans rum. Numera är det bara mamma som bor i huset och det är en sorg i sig. Det finns så många olika typer av sorger och i vår familj kom alla på en och samma gång. Varje dag är en kamp, för oss alla. En kamp att vilja leva. En kamp att orka följa med när livet måste gå vidare. Men mitt hem är fortfarande mitt hem även om det som en gång var ens trygga borg tycks stå i ruiner.