.
Jag vill inte bära på den här sorgen.
Jag vill aldrig sluta bära på den här sorgen.
Jag vill inte att du inte lever längre.
Jag vill aldrig glömma att du har levt.
Det slår.
Det känns som att hjärtat är så väldigt skört just nu. Som att minsta lilla hade fått det att spricka.
Som om det var små små trådar som höll ihop kamrarna, höll allt på plats. Det som tidigare, från början, höll ihop allt så hårt har slits bort. Bit för bit, dag för dag, år för år.
Jag förundras ibland över hur det fortfarande kan slå. Så många gånger som det slått så hårt att jag tänkt "nu slutar det snart, nu sprängs det". Nu gör hjärtat så ont, hur kan det någonsin orka slå en hel livstid. Men det slår. Dag för dag, år för år.
Tills en dag.
För vissa kommer den där dagen tidigare än för andra, den kommer så fort att de som blir kvar inte kan förstå att den där dagen var där. De vars hjärtan fortfarande slår kan inte förstå hur deras hjärtan kan orka fortsätta slå när den vars hjärta som slutade slå inte längre är kvar.
Deras hjärtan kommer alltid ha slutat att slå.
Trådarna som håller ihop det smärtande hjärtat slits lite var gång en tänker på det där, att våra hjärtan inte längre slår i takt
