vi skrattar
Jag drömde om honom inatt. Jag minns inte drömmens sammanhang men helt plötsligt så satt han bara där framför mig, strålande glad. Jag frågade var han varit hela tiden och han svarade med ett skämt. Jag minns att jag i drömmen tänkte att det här svaret hade inte jag kunnat hitta på. Det är inte min hjärna som konstruerar honom framför mig, han är här. Han sitter här framför mig och vi skrattar.
Idag har det gått ett halvår och jag tror ibland att jag håller på att bli galen. Jag vänder ut och in på varenda tanke, fram och tillbaka. Jag känner alldeles för mycket känslor på en och samma gång. Det är helt enkelt för mycket som ryms inuti min kropp. Det går liksom inte med ord beskriva frustrationens omfattning. Det bottenlösa svarta hålet som jag befinner mig i.
Jag försöker hålla kvar vid drömmen. Hans strålande ansikte. Bilden av oss skrattandes tillsammans. Försöker hålla mig över ytan, han finns kvar någonstans. När jag skrattar så skrattar han med mig. Så måste det vara.
Kommentarer
Trackback
