Nästa fredag har det gått ett år. Ett år sedan livet slogs i spillror. Då vi alla gick itu, flera gånger om. 

Idag för ett år sedan var han lika levande som du och jag. Lika levande som han är i mina minnen. I mina tankar. I mina drömmar. Så många gånger jag velat spola tillbaka tiden till de där dagarna innan beskedet kom. Jag vill stanna upp i ovissheten. Stanna upp i känslan av att han finns tillgänglig, att han är där. Jag vill stanna i kramen, andas in hans doft. Känna hans närvaro. Det har redan gått mer än ett år sedan jag senast såg honom. Vi satt på en bänk i Malmö, hejade på när mamma sprang milen för första gången. Vi satt där bara han och jag. Solen sken och han sa att här var det gött att sitta. Det var verkligen gött. Jag vill så gärna bara sitta där på bänken med honom igen i höstsolen. Prata om vad han gjort sen vi sågs sist. Bara vara tillsammans. Detta var 10 dagar innan beskedet kom. Jag hade spenderat varenda en av de där 10 dagarna som fanns kvar med honom. Om jag hade vetat. Om jag hade vetat hade jag tagit en bild på honom där på bänken, en allra sista bild. Min allra finaste lillebror.

 

Sorgen har inga gränser. Jag har alltid vetat att du varit viktig för mig, alltid känt att vi på något vis hört ihop. Någon klok person skrev en gång att sorg är kärlek som blivit hemlös och så är det verkligen. Jag har inte vetat vilka mängder kärlek det finns inom mig, jag vet det nu för den har inte längre någonstans att ta vägen. Jag kan inte längre måna om dig, fråga hur du mår och hur du har det, jag kan inte krama dig när du spelar motvillig. Så kärleken samlas på hög men den ryms inte inom mig. Jag älskar dig så lillebror och jag vill fortfarande inte leva en enda dag utan dig. Ändå har jag gjort det. Ändå har jag snart levt 365 dagar utan dig lillebror. Men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig och de allra flesta nätter finns du i drömmen. Jag har fortfarande inte förlåtit livet för att ha tagit dig ifrån mig, berövat mig på dig och allt det som du skulle föra med dig. Att jag blivit lämnad syskonlös. Ensam. Lillebrors-lös.

 

Jag har fortfarande inte tvättat tröjorna som jag tagit med mig från ditt rum. Jag säger fortfarande att de är dina. Det känns bra att säga att de är dina även om du egentligen inte kan äga något alls längre. Men vi kan väl låtsas för en sekund, att jag bara lånat dem. Vi kan låtsas att vi inte fått beskedet än. Vi kan låtsas att du finns tillgänglig, att jag kan ringa till dig om jag vill. Vi kan låtsas att vi sitter där på bänken. Vi kan låtsas att du är lika levande nu som du var då för ett år sen.