vinden var snäll mot mig
Vinden var snäll mot mig när jag satt där på stenen i hörnan där stenmurarna som kantar trädgården möts. Den stora lönnen var ännu kal, några knoppar började att skymta. Om en månad eller två skulle den stora kronan vara klädd i ljusgrönt och bre ut sig över himlen. Från stenen var det ännu fri sikt. Jag tänkte på alla gånger jag suttit på den platsen. Tänkte på den där första gången jag hittade dit nyligen efter att vi flyttat in. Jag var runt 10 år, strosandes i den då vildvuxna trädgården. Hörnan var skymd av syrener som fått växa fritt alldeles för länge. Jag trasslade mig igenom buskaget för att hitta den stora stenen som låg ovanpå de mindre i stengärdet. Den stora lönnen som bredde ut sig ovanför och bildade ett slags tak. Jag minns att jag tänkte ”det här är min plats” och försökte hålla den hemlig för resten av familjen så länge jag kunde. Jag tänkte på den där midsommaraftonen då alla barnen klättrat upp i lönnens alla grenar, låtsandes att trädet var ett stort fartyg på ett av de sju världshaven. Jag tänkte på de gångerna jag suttit där på stenen och funderat över nästa steg, vad som ska hända härnäst i livet. Eller de gånger jag varit hjärtkrossad, nyförälskad, lycklig, ledsen eller bara velat vara själv för en sekund. Det brukar alltid blåsa mycket där, i hörnan. De stora åkrarna utanför stengärdets gränser bildar ett öppet landskap där vinden tacksamt sveper fram. På ett ställe bryts landskapet av en damm där måsarna cirkulerar, deras skratt får en att associera till havet. Det brukar hålla till några svanar vid dammen som gör vyn ännu lite vackrare. Vinden brukar vina kallt över landskapet men inte den här gången. Jag tänkte att det var för min skull. Allt var så bekant, som om platsen var en gammal vän och jag var tvungen att ta farväl. Jag blickade ut över åkrarna en sista gång och tårarna gjorde sig påminda. "Som jag har älskat den här platsen".
Jag slog mig ner bredvid Erik på trädäcket. Vinden tog ett lätt tag i våra kläder och han huttrade till.
"Fryser du?"
"Jaa det blåser kyligt", svarade han och slog händerna om sig.
Vinden är snäll mot mig idag tänkte jag för mig själv och njöt av den ljumma brisen mot mitt vinterbleka ansikte. En sista gång.