Temperaturen låg runt nollan när jag gick den korta sträckan från lägenheten till busshållplatsen. Jag brukar gå i raska steg på tre minuter och så även denna gång, ändå hann jag känna kylan trycka på längs benen. Jag hade en stickad tröja på mig under Bens gröna bomberjacka men jag tror det var jackan som höll mig varm i novemberkylan. Jag frös om både ben och huvud men överkroppen var varm. Det kändes som om han höll sina armar om mig, skyddande mot kylan. Jackan är det sista av hans klädesplagg som jag inte tvättat sen han använt den. Kanske finns det små små partiklar kvar från honom i fodret. Små spår från hans kropp som visar att han en gång levt och andats i den gröna bomberjackan. I bröstfickan ligger fortfarande hans hörlurar och en hopvikt a4-sida från ett skrivblock, precis så som han lämnat det. Pappersarket är sparsamt använt, bara några enstaka ord står nerskrivna i Bens något slarviga handstil. Troligen från någon slags bygglektion skulle jag gissa på. Erik lånade jackan en gång och påtalade att det låg något i bröstfickan, han reste sin hand som för att plocka fram det men min blick fick honom att hejda sig halvvägs i rörelsen. Han hade för en sekund glömt vilken jacka det var han lånat och varför den skulle behandlas som en antik släktklenod. Jag klandrar honom inte, för honom är tomrummet som Ben lämnat efter sig inte fullt lika påtagligt. Allt som Ben lämnat efter sig och som inte rensades ut i flytten behandlas varsamt. Så många spår och bevis som möjligt måste finnas kvar. De är både outhärdliga och oumbärliga, de spår som finns kvar alltså. Det som han lämnat efter sig. Alla påminnelser om att han varit här och inte längre är det sticker som knivar i hjärtat men det gör än mer ont när det är som om han aldrig varit här.
Det börjar kännas som ett annat liv, då när han var här. På ett sätt var det. Allt var så väldigt annorlunda. Jag undrar vilken jacka som höll mig varm då, innan jag tog mig friheten att överta Bens gröna bomberjacka. Jag minns inte. Minnet är lika oberäkneligt som livet.
Hemma hos mamma är spåren av Ben överallt, utplacerade på samma sätt som spåren efter mig. De är en naturlig del av inredningen. Bilderna på väggarna, saker som vi pysslat ihop under skolåren och möblerna som brukade stå i våra rum där vi tidigare bodde. Inredningen i sig skulle inte avslöja att inget är som det borde. Hemma hos mamma ser det ut som det ofta gör hos en förälder vars barn flyttat ut av naturliga skäl, spåren finns kvar efter den tid då de en gång bodde hemma. Tänk om det hade fått lov att vara så. Vad väldigt annorlunda livet hade varit nu. Det hade varit ett helt annat liv. I en annan jacka.