jag hittade en dikt som jag skrev för ett bra tag sen. Dikten väckte gamla minnen som jag hade glömt. När man går vidare från något så glömmer man lite hur man kände sej just då. Jag har skrivit ganska mycket ända sen jag var liten och det hjälper mej att minnas hur jag upplevde saker, hur jag mådde, hur jag tänkte när jag var yngre. Jag är femton nu så jag tänker såhär tex att när jag är 40 och har en femtonårig dotter kanske jag har glömt bort lite hur jag kände och tänkte. Då kan jag bara ta fram allt det som jag skriver idag och minnas hur jag själv var som femtonåring. Sen kan jag ju ge ut en självbiografi ;P , hahaa.
Jag tänkte skriva in dikten här. 

Jag mina ögon slöt
Kände genast en stöt

 För med detsamma dök du upp i mitt sinne
Inte för att jag medvetet ville

 Utan för att du är den du är
Och i mitt hjärta höll jag dej kär

 Jag lät det hända
men det fick en annan ända

 Du dina känslor förklarade
Du var det som jag jagade

 Jag sa jag kände likadant
För dej föll jag från min kant

 Jag brukade inte vara den som blev förälskad
Och jag hoppas inte din kärlek var förfalskad

 För jag trodde varje ord
Ibland kändes det lika logiskt som att blommor behöver jord

 Men oftast var det svårt att förstå
Att det kunde bli vi två

Jag drömde ofta om ditt skratt
Då blev saknaden så stor att jag fick fnatt

 Men dina ord började avta
Jag tror du mej på hyllan la

Hursomhelst tog det slut
Tomheten kändes som ett tjut

Jag vill glömma
Och mitt hjärta tömma

Men ändå vill jag hålla kvar
Kanske kan det bli som det var

Tänker ofta på hur det blev som det blev
När vi över vänskapsribban klev

Att du kunde känna så för mej
Jag som bara är en vanlig tjej 

Jag är en i mängden
Det skulle inte hålla i längden 

Kanske var det det du såg
Att det inget särskilt i mej låg