Det fanns en tid då jag inte oroade mej det minsta om dubbelhakan, de stora fötterna, breda höfterna, små brösten, bullkinderna, tråkiga ögonen, tjocka fingrarna, feta låren, fula vaderna, breda axlarna, tjocka armarna. Listan kan göras lång. Överdrift? Förmodligen, eftersom alla nojjor som alla andra har oftast är överdrivna är väl mina också det. Och jag vet att det är så idiotiskt att bry sej om lite skavanker här och var, jag menar vem är perfekt?
Dom flesta av oss har vi våra komplex som ingen annan tänker på enbart vi själva. Jag har också själv alltid sagt att det är insidan som räknas. Jag bryr mej inte så mycket om hur andra ser ut, jag har väldigt svårt för att säga att någon är ful. Jag tycker inte att det finns fula människor, vem är jag att avgöra vem som är snygg och ful? Vi är alla Guds skapelser och varför skulle allsmäktige Gud skapa något fult? Just det! Och jag säger inte att jag tycker att jag själv är ful och oftast så lyckas jag inbilla mej själv att jag ser ut som jag gör och att jag duger! Men på senaste tiden har jag börjat jämföra mej för mycket med andra, så löjligt! Jag oroar mej också för det som det just nu pratas väldigt mycket om bland mina vänner. Vem, när och hur man ska gifta sej och träffa Mr/Miss Right osv osv. Kommer jag att hitta någon som inte bryr sej om min fel och brister? Någon som kan leva med mej trots min brist på perfektion? Trots mitt utseende?
Töntigt, fånigt, löjligt, jag vet, jag vet men jag kan inte sluta tänka så men jag antar att jag måste försöka bättra mej eftersom att de här tankarna inte får mej att må bättre och inte någon annan heller för den delen.
Skärp mej!