Det gör ont i mig när jag hör tjej efter tjej i min genaration uppgivet utbrista "jag orkar inte mer". Allt ska de klara av. Som om hela livet balanserade på deras höga krav.
"Om jag inte lyckas med det här kommer mitt liv att falla ihop"
"Om jag inte lyckas få de där höga betygen kommer min framtid att kollapsa"
"Om jag inte går ner de där extrakilona kommer jag inte se tillräckligt bra ut"
Det gör ont i mig när jag ser deras orimligt höga krav på sig själva, det är okej att misslyckas. Det är okej att inte vara bäst på allt, för du är bra ändå. Du räcker till. Just den raden har jag själv velat höra så många gånger. Du räcker till, jag lovar.
Men jag vet att det är inte bara ens egna krav som knäcker en. Familjen har krav, kompisarna, skolan, pojkvännen, samhället and so on. Så mycket man ska leva upp till, så mycket man ska prestera. Släpp kraven, jag ber dig. Det viktigaste är att du mår bra. Livet är inte kört ifall du faller. Släpp kraven, andas, ta tid för saker du tycker är kul, ta inte på dig mer ansvar än du klarar av, våga säg nej och våga vara nöjd!