Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Allt det jag stod för och trodde på kom vilse. Jag vet inte om det är det som kallas att bli vuxen. I så fall vill jag nog inte vara med. Det var bättre innan. Jag föredrar "Hanna tror" framför "Hanna ifrågasätter". Det är varken bekvämt eller behagligt att ifrågasätta sig själv eller de man en gång lyssnade allra mest på. Att skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting är i och för sig nödvändigt men när man till och med börjar ifrågasätta den egna uppfattningen. Då blir allt suddigt. Man vet inte vilket ben man ska stå på. Men någon sa att när man blir äldre upptäcker man att allt inte är svart eller vitt. Mellanting, medelmåtta, mittemellan. Det är jag i ett nötskal, varken svart eller vit. Varm eller kall. Någonstans på vägen kanske jag hittar tillbaka, om jag bara vågar välja en väg att gå i allt famlande. Vilket kan vara svårt när man inte ens ser sina egna fötter.