något oviktigt
Imorse satt jag på bussen och på radion gick någon såndär "du är mitt allt och jag kan inte leva utan dig"-kärlekslåt. Låten var fin men den tråkade ut mig fullständigt, jag kunde inte alls relatera till den. Låten kändes så orelevant och innebörden gick inte att förstå. Den betydde ingenting för mig och det är inte första gången som jag känt såhär. Jag har jättesvårt för att relatera till vissa kärlekslåtar då jag inte alls kan känna igen mig i dom. Det är precis som om jag aldrig någonsin varit kär. Men visst har jag varit det, eller?
Senare under dagen såg jag på det vänner-avsnitt då Rachel och Ross gör slut och jag uppriktigt sagt, grät. Varför? Dels för att Rachel och Ross är meant to be, det bara är så. Men också för att jag kunde relatera till det, jag kunde känna den där smärtan kanske inte helt och hållet på samma sätt men jag kunde relatera till vissa delar. Jag kände igen mig i scenariot. Men hur blev jag en tjej som kan relatera till breakups istället för makeups? Hur blev jag en tjej som skriver texter om gömda tankar istället för lyckliga ord? Hur blev jag en tjej som känner igen mig mer i forever alone jokes än lovesongs? Hur blev jag en tjej som tror att true love bara sker på film och kanske ett fåtal lyckliga andra? Jag borde kanske inte skriva det här egentligen, skrämmer mig lite då jag inte vet hur många som kommer läsa detta eller vilka som läser det. Tänk vad folk får reda på genom att läsa min blogg, läskigt. Men om ni inte bryr er om mina tankar eller mitt liv, då borde ni inte heller läsa min blogg. Jag bloggar ju faktiskt för min egen skull, om ni kan relatera till det eller om det bara är uttråkande..jaa det är ju ert problem. :)
Senare under dagen såg jag på det vänner-avsnitt då Rachel och Ross gör slut och jag uppriktigt sagt, grät. Varför? Dels för att Rachel och Ross är meant to be, det bara är så. Men också för att jag kunde relatera till det, jag kunde känna den där smärtan kanske inte helt och hållet på samma sätt men jag kunde relatera till vissa delar. Jag kände igen mig i scenariot. Men hur blev jag en tjej som kan relatera till breakups istället för makeups? Hur blev jag en tjej som skriver texter om gömda tankar istället för lyckliga ord? Hur blev jag en tjej som känner igen mig mer i forever alone jokes än lovesongs? Hur blev jag en tjej som tror att true love bara sker på film och kanske ett fåtal lyckliga andra? Jag borde kanske inte skriva det här egentligen, skrämmer mig lite då jag inte vet hur många som kommer läsa detta eller vilka som läser det. Tänk vad folk får reda på genom att läsa min blogg, läskigt. Men om ni inte bryr er om mina tankar eller mitt liv, då borde ni inte heller läsa min blogg. Jag bloggar ju faktiskt för min egen skull, om ni kan relatera till det eller om det bara är uttråkande..jaa det är ju ert problem. :)
Kommentarer
Postat av: Mallan
Uh, jobbigt! Men Hanna, det finns en tid för allt! Man tror inte ALLTID att det finns någon "true love", så är det bara. Eller jag tror i alla fall att det är så. Nu är det en forever alone-tid, men det kommer skifta. Jag hoppas det i alla fall!
Trackback
