Jag har blivit lite av en ensamvarg. Frivilligt eller ofrivilligt är en fråga utan svar. Jag är inte vem jag en gång har varit och förmodligen inte heller vad jag en gång kommer att vara. Men jag klarar mig bra. Jag har lärt mig att leva utan de som en gång var viktigast. Ingen har fyllt deras plats men alla har tagit en bit. Ibland känns det bra och ibland känns det kasst. Men jag är ingens och ingen är min. Jag är min egen, jag är Hanna. Godnatt.