Så händer det där som aldrig får hända. Man får det där samtalet som man aldrig trodde man skulle få. Det var Veronika som ringde, hon sa att det hade skett en olycka på E22an och att någon hade omkommit. "Det var Zeyna." Sen blev det tyst i telefonen och vi både brast ut i gråt. Jag visste inte vad jag skulle göra med informationen och jag hoppades på att hon skulle säga att det blivit något fel, att Zeyna skulle bli bra igen. Att hon bara låg på sjukhuset, men nej. Det känns som om någon hällt en hink med kallt vatten över mig. Att jag plötsligt vaknat upp och insett att livet är så väldigt skört. Allt som jag klagat på och varit bekymrad över tidigare känns plötsligt så betydelselöst och patetiskt. Det finns så mycket som man tar förgivet som kan försvinna ifrån en så snabbt. Mina tankar finns hos Zeynas familj idag, den sorg jag känner är ingenting jämfört den sorg som de måste känna just nu. Jag minns senaste gången jag träffade Zeyna, vi satt själva i kyrkan och pratade om framtiden, om hennes drömmar och mål. Det gör ont i mig nu, att allt det där är borta. Hon hade hela livet framför sig och det känns inte rättvist, inte någonstans.